2009-06-23
Att jag bara inte kan sluta lyssna på de låtarna som påminner mig om mitt liv. Att jag inte kan tömma huvudet på tankar. Varför kan jag inte bara hitta den jävla meningen, den jävla meningen som ska göra allt bra. Meningen som ska göra så att jag slipper ha det såhär, som gör att jag kan hjälpa andra att slippa ha det såhär (eller värre). Varför kan inget lösa sig, hur mycket jag än försöker? Varför kan ingen ta mig på allvar och se hur jag faktiskt mår?
Jag tror inte att man kan förstå mig om man inte mår eller har mått likadant. Hur ska man kunna förstå något man aldrig upplevt? Det är bara ett försök, en uppskattning, att försöka få den andra att tro att man förstår. Det gör man inte. Jag förstår inte hur andra har det, jag vet bara hur jag själv har det och det är det enda jag kan utgå från. Hur ska jag kunna förstå hur man kan må dåligt över sig själv när den andra i mina ögon är perfekt? För det är ni nästan allihopa. Perfekta. De som inte är det är sådana jag inte ser upp till, sådana jag inte vill bli som. Det är inte många av dem.
Så hur kan ni vara så perfekta? Ni lever i mina ögon ett lyxliv. Ni har vänner, ni har kärlek, ni har familj, ni festar, ni lever livet, ni har ett liv. So what om ni blir dumpade. So what om ni blir ovänner med varandra. Ni har alltid en annan. Det är vad som gör er perkekta. Att ni alltid har någon att vända er till. Det har inte jag. Jag har en person som jag räknar som vän, och när jag är ovän med henne har jag ingen alls. Min familj har gett upp hoppet om mig. Jag är aldrig och festar, jag har aldrig kul, jag spendera mina helger inomhus framför tvn eller datorn för att glömma bort vad som faktiskt händer. Jag har gjort allt jag kan för att skaffa vänner, jag har gjort allt för att ens ha sällskap när jag är i skolan, men inget hjälper. Ni förstår inte hur mycket jag kämpar om ni själv inte har gjort det eller gör det.
Jag är en toppstudent, det är något som förvånar de flesta. hur kan jag göra så bra ifrån mig i skolan när jag mår som jag gör? Mår jag verkligen dåligt då? Hur kan jag koncentrera mig på skolan när jag inte ens vill lämna sängen? Hur är det möjligt att ha MVG i allt (nja, utom idrott vad jag vet) när jag inte vill tänka på nästa dag? Jag vet faktiskt inte det heller. Jag har inget svar. På något sätt är det bara lektionerna som får mig att slappna av, då jag kan sitta tyst utan att utmärka mig och utan att behöva vara rädd för att verka som en idiot, vilket jag har en tendens till att göra ibland. Det är som att gå på glas annars, ett felsteg och det kommer att bli ett ärr för resten av livet.
Nej, jag mår för jävligt för att förminska vad jag egentligen känner. Att sitta vaken för sig själv varenda kväll för att man inte vågar gå och lägga sig är jätteroligt. Varför vågar jag inte det då? Ni kanske har hört om Ochrasy? Det är så att jag har min egen värld. Det är rätt lätt att skaffa sig när man vill glömma den riktiga. Dit är det jag flyr varje gång jag har en chans. Jag hatar den. Jag hatar att den inte är verklighet. Där är allt rätt. Där är allt bra.
Det har varit tider där det var så illa att jag gick runt och pratade med mig själv inför andra människor. Samtidigt som jag hatar den kan jag inte fly, för den är så mycket bättre än den här. Så varja gång jag släcker lampan dyker den upp i mitt huvud och tar över, för jag vågar inte gå tillbaka till vad jag verkligen känner.
Så varför kom detta inlägget? För att jag är trött på att vara här. Jag är trött på att inte bli sedd, på att kämpa och på att må såhär. Medicin eller inte, psykologi eller inte, det blir inte bättre om man inte löser problemet som triggade igång depressionen från början. Jag lyckas inte lösa det. Jag har inte svaret. Jag har det egentligen men jag kan inte uppnå det. Det är så frustrerande att se alla andra lyckas medan man själv står och gräver sin egen grav. För jag vet inte hur jag ska orka det här. Det har gått en vecka utan skola och jag vet inte hur jag kommer överleva nästa. Jag vet inte hur jag ska återvända till skolan, till allt det som skrämde mig hit till att börja med.
Jag ska lägga av. Jag orkar inte det här mer. Jag orkar inte försöka få folk till att bry sig, det är ingen anledning till det. Så godnatt för denna gången. Lev medan ni kan, det finns oss som inte får chansen.
Jag tror inte att man kan förstå mig om man inte mår eller har mått likadant. Hur ska man kunna förstå något man aldrig upplevt? Det är bara ett försök, en uppskattning, att försöka få den andra att tro att man förstår. Det gör man inte. Jag förstår inte hur andra har det, jag vet bara hur jag själv har det och det är det enda jag kan utgå från. Hur ska jag kunna förstå hur man kan må dåligt över sig själv när den andra i mina ögon är perfekt? För det är ni nästan allihopa. Perfekta. De som inte är det är sådana jag inte ser upp till, sådana jag inte vill bli som. Det är inte många av dem.
Så hur kan ni vara så perfekta? Ni lever i mina ögon ett lyxliv. Ni har vänner, ni har kärlek, ni har familj, ni festar, ni lever livet, ni har ett liv. So what om ni blir dumpade. So what om ni blir ovänner med varandra. Ni har alltid en annan. Det är vad som gör er perkekta. Att ni alltid har någon att vända er till. Det har inte jag. Jag har en person som jag räknar som vän, och när jag är ovän med henne har jag ingen alls. Min familj har gett upp hoppet om mig. Jag är aldrig och festar, jag har aldrig kul, jag spendera mina helger inomhus framför tvn eller datorn för att glömma bort vad som faktiskt händer. Jag har gjort allt jag kan för att skaffa vänner, jag har gjort allt för att ens ha sällskap när jag är i skolan, men inget hjälper. Ni förstår inte hur mycket jag kämpar om ni själv inte har gjort det eller gör det.
Jag är en toppstudent, det är något som förvånar de flesta. hur kan jag göra så bra ifrån mig i skolan när jag mår som jag gör? Mår jag verkligen dåligt då? Hur kan jag koncentrera mig på skolan när jag inte ens vill lämna sängen? Hur är det möjligt att ha MVG i allt (nja, utom idrott vad jag vet) när jag inte vill tänka på nästa dag? Jag vet faktiskt inte det heller. Jag har inget svar. På något sätt är det bara lektionerna som får mig att slappna av, då jag kan sitta tyst utan att utmärka mig och utan att behöva vara rädd för att verka som en idiot, vilket jag har en tendens till att göra ibland. Det är som att gå på glas annars, ett felsteg och det kommer att bli ett ärr för resten av livet.
Nej, jag mår för jävligt för att förminska vad jag egentligen känner. Att sitta vaken för sig själv varenda kväll för att man inte vågar gå och lägga sig är jätteroligt. Varför vågar jag inte det då? Ni kanske har hört om Ochrasy? Det är så att jag har min egen värld. Det är rätt lätt att skaffa sig när man vill glömma den riktiga. Dit är det jag flyr varje gång jag har en chans. Jag hatar den. Jag hatar att den inte är verklighet. Där är allt rätt. Där är allt bra.
Det har varit tider där det var så illa att jag gick runt och pratade med mig själv inför andra människor. Samtidigt som jag hatar den kan jag inte fly, för den är så mycket bättre än den här. Så varja gång jag släcker lampan dyker den upp i mitt huvud och tar över, för jag vågar inte gå tillbaka till vad jag verkligen känner.
Så varför kom detta inlägget? För att jag är trött på att vara här. Jag är trött på att inte bli sedd, på att kämpa och på att må såhär. Medicin eller inte, psykologi eller inte, det blir inte bättre om man inte löser problemet som triggade igång depressionen från början. Jag lyckas inte lösa det. Jag har inte svaret. Jag har det egentligen men jag kan inte uppnå det. Det är så frustrerande att se alla andra lyckas medan man själv står och gräver sin egen grav. För jag vet inte hur jag ska orka det här. Det har gått en vecka utan skola och jag vet inte hur jag kommer överleva nästa. Jag vet inte hur jag ska återvända till skolan, till allt det som skrämde mig hit till att börja med.
Jag ska lägga av. Jag orkar inte det här mer. Jag orkar inte försöka få folk till att bry sig, det är ingen anledning till det. Så godnatt för denna gången. Lev medan ni kan, det finns oss som inte får chansen.
Kommentarer
Trackback