Louise

Nu kommer det inlägget jag varnade om innan. Sluta läsa medan ni kan.

Jag klarar inte att vara ensam längre. Jag klarar inte att vara den som sitter ensam på helgerna och inte gör någonting. Det slutar alltid med att jag går och lägger mig för att jag inte orkar med att det gör ont längre. För ja, det gör ont. Det gör ont att leva med vetskapen om att man inte betyder något i andras ögon. Att man lika gärna kunde försvinna för det finns inte en människa som skulle bry sig om det. Jag tror inte att folk förstår (om ni inte själv varit/är med om det) hur svårt det är och hur mycket jag kämpar för att ens ha någon att prata med om dagarna istället för att sitta själv i ett hörn och gömma mig för resten av världen.

Allt jag vill just nu är att vara som alla andra. Men den önskan slår aldrig in, hur mycket jag än kämpar. Jag kan inte göra mer än vad jag gör nu, och det fungerar ändå inte. Varför är det menat att vara såhår? Är mitt öde verkligen att leva ensam i resten av mitt liv? Tänk så slutar jag som en sådan kattkvinna som aldrig går ut? Jag förtjänar det inte. Eller gör jag?

Vad gör jag för fel? Jag önskar att någon faktiskt svarade på den frågan, det kan ju inte bli mycket värre än vad det redan är.