Louise

Att livet ibland ska vara så tråkigt och drygt. Dagarna slöar sig fram som en snigel och helgerna är över på två minuter. Människorna omkring mig är sura och envisa och använder mig som hackkykling. Men visst, jag är lätt att hålla på med eftersom jag inte säger något.
Sorgligt nog är byta livvstil det enda jag vill göra. Jag menar inte kläder och sådant, utan personlighet. Jag vill vara en sådan som inte är rädd för att stå för vad jag tycker, som inte bryr mig om vad folk säger om mig, en sådan som folk respekterar. Men tyvärr, så kommer det aldrig att bli. Jag kan ju inte ens hitta en frisör!

Nu vet jag även vad man ska lyssna på om man känner sig som mig, liten och obetydlig men samtidigt stark. My chemical romance. Man får en helt ny inställning om man lyssnar på texterna. Det får jag i alla fall. De får mig att vilja kämpa för vad jag tycker om och vill, och skita i vad andra säger. Att deras åsikter inte betyder något, när åsikterna är om mig, utan bara räcka fingret åt dem och gå vidare. Men det kan jag inte, en vacker dag kanske.

Det som stör mig mest just nu är att jag tappat kontakten med Josefine. Herregud i himlen vad jag saknar henne. Just nu vill jag bara sitta på telefonen i timmar och prata om ingenting.

Nu var sms:et ivägskickat :) Så får jag se vad som händer.

Mamma har fått någon konstig idé om att jag ska ha världens sötaste lilla klänning på mig på Lidias konfirmation... Jag, i klänning. Ha ha... Men jag håller med, jag kan inte gå i nitbälte och svarta kläder, jag måste vara söt för hennes skull. Annars tar hon livet av mig, utan tvekan, haha. Stackren, vi har förvandlats till våra totala motsatser, men än ändå samma personer. Så jag får nog dra på mig en klänning, för första gången på år.

ha det bra, så syns vi kanske ;)