2009-09-08
Nu är det slut här, bloggen läggs ner. Den tas inte bort, men det kommer inte komma fler inlägg.
2009-09-05
Jag har konverterat över till Facebook. Jag förstår ingenting. Det är jätteskumt.
1. Man kan ju inte göra något (!)
2. Vad finns på framsidan, det är ju jätterörigt.
3. Hallå, varför så likt Myspace? Myspace är bäst i vilket fall som helst.
Nej, Facebook är inte min grej än. Det ändras väl när jag faktiskt förstår syftet haha.
Nu sitter jag och kollar Simpsons och försöker komma på något intressant att skriva. Jag har inget som vanligt. Min poetiska sida är inte här. Jag tror den har gått i pension. Men det funkar med Markus Krunegårds klockrena texter som snurrar runt i mitt huvud.
Nej, åter till Simpsons. Jag tråkar till och med ut mig själv med det.
1. Man kan ju inte göra något (!)
2. Vad finns på framsidan, det är ju jätterörigt.
3. Hallå, varför så likt Myspace? Myspace är bäst i vilket fall som helst.
Nej, Facebook är inte min grej än. Det ändras väl när jag faktiskt förstår syftet haha.
Nu sitter jag och kollar Simpsons och försöker komma på något intressant att skriva. Jag har inget som vanligt. Min poetiska sida är inte här. Jag tror den har gått i pension. Men det funkar med Markus Krunegårds klockrena texter som snurrar runt i mitt huvud.
Nej, åter till Simpsons. Jag tråkar till och med ut mig själv med det.
2009-09-04
Nu är det ännu en fredag ensam på rummet med datorn i knäet. Det suger. Jag har redan haft min gråtattack så jag slipper förhppningsvs en till. Dock är det inte över vad ni kanske tror. Det är inte för att jag sagt farväl till min bästa vän, det är för allt annat. Att hon är borta är rätt skönt för nu slipper jag äntligen bli svikt mer av henne. Det har hänt en gång för mycket. Jag kan inte hjälpa att hon inte tänker göra något åt det, för jag har ändrats för henne. Det var det enda jag önskade, men nu är jag the bad guy. Förstår inte varför jag alltid får skulden för allt.
Nej, jag blir bara arg. Nu kom min bror hem förresten. Om ni ville veta. Och jag är svitrött och vill mest att allt gå och lägga mig. Kanske för att jag är för arg för att äta (vilket jag inte gjort sen i middags) så min energi finns inte här. Jag vill inte gå och sova iheller för 22.40 är det Rock Am Ring. Jag får väl... trycka i mig socker. Eller somna och ställa klockan. Jag vet inte. Jag vret inte mer än att jag är trött. Hoppas ni har en bättre fredagkväll :)
Nej, jag blir bara arg. Nu kom min bror hem förresten. Om ni ville veta. Och jag är svitrött och vill mest att allt gå och lägga mig. Kanske för att jag är för arg för att äta (vilket jag inte gjort sen i middags) så min energi finns inte här. Jag vill inte gå och sova iheller för 22.40 är det Rock Am Ring. Jag får väl... trycka i mig socker. Eller somna och ställa klockan. Jag vet inte. Jag vret inte mer än att jag är trött. Hoppas ni har en bättre fredagkväll :)
Gone gone gone
2009-09-02
Nu har världen inte gått emot mig, jag har gått emot den. Jag känner mig fri. Men för första gången är jag helt ensam. Och det gör ont. Det är skönt men det gör ont. Bara de känslokalla hade inte kännt något när de förlorat sin bästa vän. Men som sagt, det är inte mitt fel, det är ditt. Vägra ändra dig, gör du så. Det får konsekvenser.
Imorgon är jag ledig. Jag ska ligga på knä och städa mitt rum och tvättstugan imorgon, vilket kommer ta timmar.
Oooh, nu ser jag på tv att Hells Kitchen börjar snart igen <3 På tisdag till och med. Wiho.
Imorgon är jag ledig. Jag ska ligga på knä och städa mitt rum och tvättstugan imorgon, vilket kommer ta timmar.
Oooh, nu ser jag på tv att Hells Kitchen börjar snart igen <3 På tisdag till och med. Wiho.
2009-09-02
Att det skulle ta så här många år att få reda på vad mina problem med knäna är visste jag inte. Nu har jag varit hos en sjukgymnast som höll på med mig i en timme och faktiskt satte en diagnos. Nu vet vad som är fel och vad jag ska göra och dte är jätteskönt.
Resten av livet går upp och ner. Jag vet inte riktigt vad som händer som vanligt. Jag får se.
Resten av livet går upp och ner. Jag vet inte riktigt vad som händer som vanligt. Jag får se.
2009-08-26
In till akuten med knäet (doktorns order och mina envishet). Mamma totalvägrade tills jag skickade pappa på henne, han är bra att ha. Hade det däremot varit min bror som bara brutit en nagel hade de åkt in med ohnom utan att han ens ville det. Snacka om att favorisera. Så jävla elakt, och så är det alltid. Så jag hotade med att åka in själv och sen ringde jag pappa som skällde på mamma och nu så gör hon sig iordning så vi kan komma in där. Missar skolan (två lektioner) men det blir inte svårt att komma igen där. Säger till någon där att skriva ner lite extra eller något.
Så bye bye, kommer väl hem imorgon igen. Suck.
Så bye bye, kommer väl hem imorgon igen. Suck.
2009-08-25
Aaaaj. Min piercing gör ont, igen. Jag kan inte ha ringar. Det blir typ en blåsa och sår inuti hålet.. Aj. Så nu sitter jag med min läkestav igen. Jag undrar när det är dags för hålet att läka.
Nu ska jag snart till bussen som tar mig till skolan. Det går väl sådär. Jag vet inte. Jag orkar inte tänka på det för just nu mår jag inte så dåligt. Bara över att doktoräcklet (man får säga så när det finns en anledning, jag har frågat) inte ringde igår och vi hade en telefontid med honom så det ksulle han. Det var flera månader sedan jag tog mina prover, igen. Fan vad jag är trött på honom. Men jag måste gå hos honom, det är så när man behöver en specialist.
Slutar elva idag, är lycklig. Ska hem och pilla med nya datorn <3
Nu ska jag snart till bussen som tar mig till skolan. Det går väl sådär. Jag vet inte. Jag orkar inte tänka på det för just nu mår jag inte så dåligt. Bara över att doktoräcklet (man får säga så när det finns en anledning, jag har frågat) inte ringde igår och vi hade en telefontid med honom så det ksulle han. Det var flera månader sedan jag tog mina prover, igen. Fan vad jag är trött på honom. Men jag måste gå hos honom, det är så när man behöver en specialist.
Slutar elva idag, är lycklig. Ska hem och pilla med nya datorn <3
2009-08-21
Nu är första riktiga skoldagen avklarad. Med problem som vanligt men samtidigt verkar man lite uppskattad ibland. Jag vet inte riktigt vad som händer och jag vet inte vad jag gör. Jag antar att det är charmen med det hela.
På privatfronten går det åt helvete. Min bästa vän ignorerar mig totalt, och jag vet att hon lever och har tid att kontakta mig. Så se det här som ett farväl, jag förstår inte att jag inte har gjort detta tidigare. Fast det gör ont, som fan.
Dessutom har jag fått spendera en natt i mina föräldrars sovrum för att jag inte orkade med att gråta mig igenom en hel natt till. Det hjälpte men nu inatt var det tillbaka till samma sak igen, fast denna gången blev det inga tårar utan bara frågor. Frågor som varför allt händer och varför alla är som de är. Största frågan är varför jag är som jag är. Men nu försöker jag. Uppmuntra mig och fjanta med mig så ska ni se att det inte tar lång tid innan jag är mig själv. Men det är väl som att prata med döva... Jaja. I'm on my own.
Nu ska jag återgå till Ipoden som jag spenderat de senaste två timmarna med. Har återställt den och lägger in all musik på nytt och det tar sin tid.
Imorgon bär det av till stan både för att kolla på en ny dator och för att jag ska kunna köpa tyger. Jag ska sy en skolväska, jag orkar inte bära runt på min hela tiden när man inte har något i den. När man väl har det är den bra. så min helg är som vanligt. Suck.
Nu är Ipoden äntligen klar och jag ska gå och lägga bedövningssalva på en blåsa jag har på tungan. Det gör ont. Aj aj.
På privatfronten går det åt helvete. Min bästa vän ignorerar mig totalt, och jag vet att hon lever och har tid att kontakta mig. Så se det här som ett farväl, jag förstår inte att jag inte har gjort detta tidigare. Fast det gör ont, som fan.
Dessutom har jag fått spendera en natt i mina föräldrars sovrum för att jag inte orkade med att gråta mig igenom en hel natt till. Det hjälpte men nu inatt var det tillbaka till samma sak igen, fast denna gången blev det inga tårar utan bara frågor. Frågor som varför allt händer och varför alla är som de är. Största frågan är varför jag är som jag är. Men nu försöker jag. Uppmuntra mig och fjanta med mig så ska ni se att det inte tar lång tid innan jag är mig själv. Men det är väl som att prata med döva... Jaja. I'm on my own.
Nu ska jag återgå till Ipoden som jag spenderat de senaste två timmarna med. Har återställt den och lägger in all musik på nytt och det tar sin tid.
Imorgon bär det av till stan både för att kolla på en ny dator och för att jag ska kunna köpa tyger. Jag ska sy en skolväska, jag orkar inte bära runt på min hela tiden när man inte har något i den. När man väl har det är den bra. så min helg är som vanligt. Suck.
Nu är Ipoden äntligen klar och jag ska gå och lägga bedövningssalva på en blåsa jag har på tungan. Det gör ont. Aj aj.
2009-08-18
Min ena rygghalva känns som den blivit nedslagen. jag kan knappt ha bh på mig för det gör ont att röra på sig. Jag är svintrött. Men det är värt det. Jag kan inte vänta tills nästa gång.
Imorgon följer Linnea med mig in och ser Dead by april. Inte längst fram denna gången, det tänker jag inte få henne till om hon inteföreslår det själv. Kanske ses där? Vem vet.
2009-08-17
John från Johnossi
Johnossi var underbara. inte det bästa jag sätt men ändå underbara. men man ska nog stå längre bak, och inte längst fram i mitten som jag stod åter igen, för längst fram kunde man inte röra på sig. Låg dubbelvikt under hela konserten. Det var värt allt regn och rusk som höll på under de fyra timmarna jag satt där. Det var värt att lyssna på Anna Järvinen (stavas?) i ösregn utan att kunna fälla upp paraplyet. Det var värt att få en mugg vatten spilld ner i byxorna. Det var så värt det.
2009-08-17
(Under Malmöfestivalen, skrev på mobilen)
Nu är det måndag och under johnossi kan tiden få stanna. Jag har fortfarande inte lust att komma till skolan igen, men vad har jag för val? Jag kan inte göra så mycket mer än att komma. Men åter till nu. Jag sitter här, med mitt orange paraply bredvid mig för tillsället för att det inte regnar just nu och lyssnar på en soundcheck för något band som kommer ut på scen klockan sex. Jag har redan varit underhållning för både främmande människor och en reporter, som tagit foto och antagligen kommer lägga ut den på MF's hemsida med text under, för jag blev ytterst lite intervjuad haha. Hon trodde jag var knäpp osm skulle vänta i fyra timmar på Johnossi helt själv. men man lär sig när ingen vill följa med ändå.
Min kära mamma kommer och håller mig sällskap om en timmes tid (nu är klockan runt 4). Och hon har med sig mat<3 Jag är hungrig. Men nu börjar det regna igen så paraplyet åker väl snart upp. Allt för min älskade kamera som ligger och vilar i mitt knä.
Nu är det måndag och under johnossi kan tiden få stanna. Jag har fortfarande inte lust att komma till skolan igen, men vad har jag för val? Jag kan inte göra så mycket mer än att komma. Men åter till nu. Jag sitter här, med mitt orange paraply bredvid mig för tillsället för att det inte regnar just nu och lyssnar på en soundcheck för något band som kommer ut på scen klockan sex. Jag har redan varit underhållning för både främmande människor och en reporter, som tagit foto och antagligen kommer lägga ut den på MF's hemsida med text under, för jag blev ytterst lite intervjuad haha. Hon trodde jag var knäpp osm skulle vänta i fyra timmar på Johnossi helt själv. men man lär sig när ingen vill följa med ändå.
Min kära mamma kommer och håller mig sällskap om en timmes tid (nu är klockan runt 4). Och hon har med sig mat<3 Jag är hungrig. Men nu börjar det regna igen så paraplyet åker väl snart upp. Allt för min älskade kamera som ligger och vilar i mitt knä.
2009-08-15
Markus Krunegård
Han är underbar. Så underbar. Även om jag blev dissad av min bästa vän, som jag ändå satt och höll en plats åt i fem timmar så var han underbar. Det var så värt det. Tycker synd om alla som missade det.
Började min väntan fem, efter att vännen min inte kunde svara på mina sms eller när jag ringde, och sedan satt jag där själv tills det var slut. Det blev headbangande med ögonkontakt (det lyckas man inte ofta med haha) och en klapp i handen, inte en high five denna gången :( . Men jag är lycklig ändå. Lycklig, lycklig, lycklig. Och jag önskar att lyckoruset aldrig tog slut.
2009-08-15
(Under malmöfestivalen, skrivet på mobilen medan jag väntade på Markus Krunegård)
Så vad gör man när man sitter ensam och övergiven och väntar på en styck Markus Krunegård, åter igen längst fram i mitten? Man kollar på Brolle look-aliken, som tyvärr sitter gömd bakom en folkmassa just nu, smsar sin bror och gnäller över att man är ensam och oönskad för allt och alla. Nu ska något nytt band ut på scen och frågan är om jag verkligen har lust att resa mig upp... Svaret är ett klart nej. Min rumpa sover redan så bra. Kan glo på det dansande folket istället. Det är rätt trevligt egentligen. Festivalkänslan är nästan här på MF, det är bara ungdomarna som saknas. Men de är nere och ser på Veronica maggio, vilket jag också borde ha gjort. Miss Li med... Men ni känner kanske mig, det blir inte av om jag är själv. Istället sitter jag här, full av självömkan och är taskig mot bandet på scenen. Nu får jag snart akta mig så att jag inte blir reporteraktig. Men det är rätt skönt ändådet kommer naturligt för mig att sitta och säga nedlåtande saker om allt och alla. jag borde vara mästare på att starta rykten... Det är väl tur att jag inte gör sånt antar jag... Eller?
Nej, det är bra. jag är faktiskt den snällaste personen jag känner.
Nu kör någon sin egen typ av linedance framför mig haha- Illa. Jag känner mig redan missplacerad som det är. nu värker ryggen med, tycker att klockan kan bli tio snart, bara en timme och femtio minuter kvar... Har suttit här sedan fem så det går framåt. Och fortfarande är det ingen som vill se bob hund med mig. Taskigt det med. Allt är det. Speciellt att jag fick tillbringa natten i soffan för att jag visste att det skulle bli värre att sova i min säng (psykiskt).
Nu vill jag ha en öl och människor som pratar med mig, men eftersom jag inte kan få något av det så får jag luta huvudet tillbaka och lyssna på banjon som spelas varm...
Så vad gör man när man sitter ensam och övergiven och väntar på en styck Markus Krunegård, åter igen längst fram i mitten? Man kollar på Brolle look-aliken, som tyvärr sitter gömd bakom en folkmassa just nu, smsar sin bror och gnäller över att man är ensam och oönskad för allt och alla. Nu ska något nytt band ut på scen och frågan är om jag verkligen har lust att resa mig upp... Svaret är ett klart nej. Min rumpa sover redan så bra. Kan glo på det dansande folket istället. Det är rätt trevligt egentligen. Festivalkänslan är nästan här på MF, det är bara ungdomarna som saknas. Men de är nere och ser på Veronica maggio, vilket jag också borde ha gjort. Miss Li med... Men ni känner kanske mig, det blir inte av om jag är själv. Istället sitter jag här, full av självömkan och är taskig mot bandet på scenen. Nu får jag snart akta mig så att jag inte blir reporteraktig. Men det är rätt skönt ändådet kommer naturligt för mig att sitta och säga nedlåtande saker om allt och alla. jag borde vara mästare på att starta rykten... Det är väl tur att jag inte gör sånt antar jag... Eller?
Nej, det är bra. jag är faktiskt den snällaste personen jag känner.
Nu kör någon sin egen typ av linedance framför mig haha- Illa. Jag känner mig redan missplacerad som det är. nu värker ryggen med, tycker att klockan kan bli tio snart, bara en timme och femtio minuter kvar... Har suttit här sedan fem så det går framåt. Och fortfarande är det ingen som vill se bob hund med mig. Taskigt det med. Allt är det. Speciellt att jag fick tillbringa natten i soffan för att jag visste att det skulle bli värre att sova i min säng (psykiskt).
Nu vill jag ha en öl och människor som pratar med mig, men eftersom jag inte kan få något av det så får jag luta huvudet tillbaka och lyssna på banjon som spelas varm...
2009-08-13
Mental ohälsa är fan inte att leka med. Nästa person som säger något får en smäll, nästa tangent som blir fel river jag loss, nästa gång datorn hänger sig slår jag sönder den. Psykbryt, helvete heller. Jag gör upplopp för vad som finns på insidan. Det jag tvingas gå och bära på och gömma varenda jävla dag för att göra alla andra glada. JAG ORKAR INTE. Jag orkar itne mer "Är du ledsen?" och jag orkar inte mer "Ryck upp dig, se det positiva." Fan heller att man ser det positiva när allt man bryr sig om är negativt. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad som kan hjälpa mig. Jag vill bara gå upp i rök på något sätt och komma fram igen som en ny människa. Hur det ska hända vet jag inte, och jag bryr mig inte. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte.
2009-08-12
Jag vill verkligen inte tillbaka till skolan. Jag är livrädd och gråter nästan av bara tanken. Så enkelt är det.
Fan vad jag är patetisk. Som vanligt.
2009-08-11
Jag sitterr med huvudvärk, ett varande öra (ni får höra mer sen, om ni vill läsa, varnar innan om ni är känsliga) och med sömnen långt bort. Jag borde gå och sova men jag har helt enkelt inte lust. Jag vill inte att sommarlovet ska ta slut, det har ju inte ens börjat för mig! Vad har jag egentligen gjort uinder lovet? Sett AC/DC liv, träffat Izabell, träffat Linnea, varit på Tivolirock... That's it. Fan vad det suger att påminna sig själv om det också. Nej, jag är inte redo. Jag är inte redo att lämna huset och återkomma till stället där det har varit jobbigt i hälften av alla mina skolår. Jag vill inte vara mer ensam. När jag är hemma går det åtmindstånde inte runt folk med andra, sådana jag avundas stort. Jo, min bror träffar ju folk hela tiden men det har jag lärt mig att leva med. Pappa däremot har inte. Han går fotfarande runt och gnäller över att jag inte träffar någon. Newsflash: Jag har inte vänner. Kanske därför jag inte är som min bror och umgås med vänner hela tiden. Suck. Och mamma har gått och sett orolig ut varje gång hon sett mig sedan dagen jag inte lämnade sängen. Visst, hon vill vara snäll, men är det inte dags att förstå att det är så jag mår alltid?
Nej, jag är inte rredo för skolan. Jag är inte redo för fler psykologbesök och ångestanfall. Nej tack. Nu uinder sommaren kan jag iaf låtsas att det inte är någgot problem, att jag mår bättre än vad jag gör. Men när det är dags att vara med människor som aldrig går mindre än två tillsammans, som konstant pratar om vad de gjort och hur mycket de har upplevt (inte för att jag har något emot det, men ni fattar förhoppningsvis vad jag menar) och man själv sitter där med känslan av att man är en skugga och bara är i vägen hela tiden är det inte så roligt. Tänk själva.
Nu varnar jag er! Känsliga läsare, sluta nu :)
Jo, jag vaknade med ont i mitt öra i morse. Hade en 5 mm töjning i, nu har jag fått byta, och antagligen hade jag bytat för fort för så fort jag vred på den kom värsta varberget och sedan blödde det. Länge. Det kommer fortfarande vätska och blod ut örat, och jag har bytat till en 4 mm. Stackars mitt öra. Och stackars mig som inte kommer ha rätt töjning i när jag börjar skolan. Inget ska gå som jag vill den här sommaren.
Nej, jag är inte rredo för skolan. Jag är inte redo för fler psykologbesök och ångestanfall. Nej tack. Nu uinder sommaren kan jag iaf låtsas att det inte är någgot problem, att jag mår bättre än vad jag gör. Men när det är dags att vara med människor som aldrig går mindre än två tillsammans, som konstant pratar om vad de gjort och hur mycket de har upplevt (inte för att jag har något emot det, men ni fattar förhoppningsvis vad jag menar) och man själv sitter där med känslan av att man är en skugga och bara är i vägen hela tiden är det inte så roligt. Tänk själva.
Nu varnar jag er! Känsliga läsare, sluta nu :)
Jo, jag vaknade med ont i mitt öra i morse. Hade en 5 mm töjning i, nu har jag fått byta, och antagligen hade jag bytat för fort för så fort jag vred på den kom värsta varberget och sedan blödde det. Länge. Det kommer fortfarande vätska och blod ut örat, och jag har bytat till en 4 mm. Stackars mitt öra. Och stackars mig som inte kommer ha rätt töjning i när jag börjar skolan. Inget ska gå som jag vill den här sommaren.
2009-08-09
01:43... Jag ska upp halv tio igen för att träna klockan elva. Jag fattar inte hur det ska gå till. Jag kan inte gå och lägga mig för så fort jag lägger huvudet på kudden så börjar tårarna rinna. nu är den helt blöt så det är inte så mysigt att ligga där. Så istället sitter jag här... och spelar tetris med min bror över internet. Fast jag är svintrött vågar jag inte släcka lampan igen, för jag vet precis vad som väntar mig. Jag orkar inte med tåranra, jag orkar inte med sanningen och jag orkar inte med vad jag önskar var sanningen. Jag orkr itne tänka på att om två veckor är jag tillbaka i skolan igen. Jag vill inte tillbaka. Vem vill egentligen tillbaka till ett ställe som man är fullkomligt oönskad var man än vänder sig?
Det här med att kämpa, det har jag slutat gjort för länge sedan. Jag vet bara inte vad jag kan göra mer än det jag gör nu. För vad ska man göra när man gett upp allt hopp? Finns det några regler för det? Riktlinjer hade inte skadat. Jag vill bara vakna upp och ha vänner, kärlek, glädje, ett mål, en framtid och ha ett liv.
Det här med att kämpa, det har jag slutat gjort för länge sedan. Jag vet bara inte vad jag kan göra mer än det jag gör nu. För vad ska man göra när man gett upp allt hopp? Finns det några regler för det? Riktlinjer hade inte skadat. Jag vill bara vakna upp och ha vänner, kärlek, glädje, ett mål, en framtid och ha ett liv.
2009-08-08
Vad gör så att det är mysigt att ligga kvar hela dagen i sängen om man har någon annan i den? Och vad gör det patetiskt och idiotiskt att ligga kvar själv? Jag är patetiskt, jag har legat kvar i sängen hela dagen. Men ibland inser man att om man går upp så kommer allt bara bli värre.
Jag gick faktiskt upp, en timme ungefär. Sedan började det vanliga gnället om att man var lat och hopplös osv, så jag gick ner och la mig och sov igen. Gick upp 5½ timmar senare, efter en jävla massa tjat. Jag förstår inte varför det är så svårt att förstå att jag mår dåligt. Att jag alltid mår dåligt. varenda dag, varenda minut, varenda sekund. Jag mår dåligt när jag mår bra! Så att jag vägrar gå upp ur sängen och inte vill ha någon sittandes hos mig (eftersom de är just de personerna jag vill undvika) är inte världens undegång. Jag mår precis som vanligt, jag orkar bara inte med det. Så det är inte dags att vara orolig nu, det var det för ett år sedan.
nu vill jag gå ner och lägga mig igen. Förstår inte vad jag gör här. Jag kommer aldrig bli det jag vill, jag kommer aldrig komma närmare kärlek än fyllesex med någon jag mötte på någon klubb (som säkert är 20 år äldre än mig), jag kommer aldrig ta itu med mig själv, jag kommer aldrig fixa vänner för ag har glömt hur man gör och hoppet kommer fan aldrig komma tillbaka. Jag undrar om det är så att detär något kul test för de där uppe (om det nu finns någon Gud) att se hur mycket man kan testa människorna innan de tar livet av sig eller bara blir helt störda. Jag har klarat snart 17 år, men jag vet inte varför. Så jag kan lika gärna gå ner och lägga mig i sängen igen, för mig själv och drömma mig bort, för verkligheten blir fan inte bättre för att jag är här.
2009-08-02
"först och främst vill jag bara säga att du är enormt söt! och sen att jag ser upp till dig otroligt mycket, Du som orkar fortsätta kämpa fastän att du känner såhär, det ger mig viljan att fortsätta kämpa jag med.. jag har funderat mycket på det och jag tror att det kommer att bli bättre längre fram, jag hoppas iaf det.. men somsagt så betyder det enormt mycket (nog mer än du någonsin kommer att förstå) att det finns folk som faktiskt orkar kämpa när allting känns jobbigt"
Tack till vem du nu än är (skulle inte förvåna mig om det var min mamma som inte vågar säga något eller något liknande), det känns lite bättre när man vet att man kan hjälpa någon annan ur något jobbigt.
Jag önskar jag kunde hitta någon som kunde få mig att bli inspirerad igen. Jag går bara runt i en dimma om dagarna, med längtan efteratt få sova för då är allt det jobbiga över för några timmar. Då får jag drömma, då får jag tänka på sådant jag inte borde, jag får bli schitzofren igen. Det har faktiskt blivit bättre med det sistnämnda iaf. Det har jag nog itne berättat... Haha. Synd om er. Nej, schitzofren är jag inte men jag gillar mitt eget ochrasy (för er som inte lyssnar på Mando Diao så är ochrasy en drömvärld). Jag gillar det så länge jag inte behöver återgå till verkligeheten och påminna mig själv om att det inte finns. Aja. Nu har ni fått veta för mycket.
hurvida jag orkar fortsätta kämpa vet jag inte. Ni vill inte se mig just nu, jag är ett vrak. Jag har säkert gått upp 5 kg, har finnar stora som kratrar i hela ansiktet, kan knappt ta mig upp ur sängen (gör det mest för att kissa) och missbrukar mat (låter lite väl extremt, så är det inte) som jag gjoprde förr i tiden. Jag hatar att träna, vilket jag knappt gör. Jag ser ingen poäng med att visa mig alls. Jag är farlig mot mig själv just nu och jag hatar det. Om ni vet vad man kan göra förutom att binda fast sig i ett träd så kom med förslag.
Tjoho. Jag har än så länge 1 virus och 3 spionprogram på datorn. Så har det varit de senaste femtioelva timmarna. Det tar aldrig slut. Allting på datorn blir segt när det igång ockå, segare än vanligt, så det är värdelöst att vara inne egentligen. Men så har jag inget annat att göra än att städa och hur bra är det när ens föräldrar försöker sova? Jaja, dedt tar väl snart slut. Hoppas jag.
Tack till vem du nu än är (skulle inte förvåna mig om det var min mamma som inte vågar säga något eller något liknande), det känns lite bättre när man vet att man kan hjälpa någon annan ur något jobbigt.
Jag önskar jag kunde hitta någon som kunde få mig att bli inspirerad igen. Jag går bara runt i en dimma om dagarna, med längtan efteratt få sova för då är allt det jobbiga över för några timmar. Då får jag drömma, då får jag tänka på sådant jag inte borde, jag får bli schitzofren igen. Det har faktiskt blivit bättre med det sistnämnda iaf. Det har jag nog itne berättat... Haha. Synd om er. Nej, schitzofren är jag inte men jag gillar mitt eget ochrasy (för er som inte lyssnar på Mando Diao så är ochrasy en drömvärld). Jag gillar det så länge jag inte behöver återgå till verkligeheten och påminna mig själv om att det inte finns. Aja. Nu har ni fått veta för mycket.
hurvida jag orkar fortsätta kämpa vet jag inte. Ni vill inte se mig just nu, jag är ett vrak. Jag har säkert gått upp 5 kg, har finnar stora som kratrar i hela ansiktet, kan knappt ta mig upp ur sängen (gör det mest för att kissa) och missbrukar mat (låter lite väl extremt, så är det inte) som jag gjoprde förr i tiden. Jag hatar att träna, vilket jag knappt gör. Jag ser ingen poäng med att visa mig alls. Jag är farlig mot mig själv just nu och jag hatar det. Om ni vet vad man kan göra förutom att binda fast sig i ett träd så kom med förslag.
Tjoho. Jag har än så länge 1 virus och 3 spionprogram på datorn. Så har det varit de senaste femtioelva timmarna. Det tar aldrig slut. Allting på datorn blir segt när det igång ockå, segare än vanligt, så det är värdelöst att vara inne egentligen. Men så har jag inget annat att göra än att städa och hur bra är det när ens föräldrar försöker sova? Jaja, dedt tar väl snart slut. Hoppas jag.
2009-07-29
Så här tom har jag nog aldrig känt mig. Det är nästan så att jag saknar ångesten, då visste man iaf att man levde. Nu har jag ingenting inuti mig. Allt är verkligen tomt. Allt utom den stora klumpen som hänger i bröstet på mig och inte vill försvinna. Den gör det bara svårare att andas. Har ni någonsin upplevt det, att andas bara är jobbigt så man helt enkelt låter bli tills kroppen säger ifrån? Välkommen till min vardag i så fall.
Det blir ingen cykeltur. Jag är för svag i huvudet för att klara av att ens lämna sängen. Vill bara gå och läga mig igen och sova bort allting. Det går inte. Ingenting går. Jag får se var jag tar vägen.
Det blir ingen cykeltur. Jag är för svag i huvudet för att klara av att ens lämna sängen. Vill bara gå och läga mig igen och sova bort allting. Det går inte. Ingenting går. Jag får se var jag tar vägen.