Louise

NU är jag äntligen hemma. Usch vad trött jag är. Upp 06:15, börjar skolan 08:40, har idrott, äter, har engelska där vi får skriva uppsats och jag får skynda mig ordenltigt för jag ska till en psykolog (eller något, jag vet inte vad jag ska kalla henne men mer om det sen) och måste ta bussen, skyndar till bussen och blir alldeles för tidig, har ingen aning om vilken hållplats jag ska av på så jag hoppar av vid universitetssjukhuset för det är på fel håll, hittar inte utan går vilse och ringer som en dåre för att få tag på min mamma som är enda personen som kan vägen, självklart sitter mamma i möte och pappa får ringa upp och tvinga henne att gå ut därifrån och ringa mig, jag får hjälp med vägen, kommer fram 30 trötta minuter senare, får vänta i typ 20 min, kommer till psykologtjejen, blir färdig och går till bussen som tar 20 min att komma till (skyndade sjukt mycket men missade ändå bussen. Tack och lov kom en precis efter), åkte hem och gick sedan hem från bussen. Så jag har varit ute och gått i över en timme bara i eftermiddag, skolan är inte inräknad. Mina fötter värker... Otränad, ja.

Ja, så var det det här med psykologen. Hon håller på med kognitiv beteendeterapi (hur det nu stavas) för jag vill inte gå till en vanlig psykolog och bara prata utan jag vill att det ska hända något. Det bästa är att hon är jättetrevlig och jag trivs verkligen med henne. Det har aldrig hänt mig innan, Tredje gången gilt säger man ju, men i mitt fall blir det fjärde. Jag måste ju fortstta vara speciell. Jag tänker dock inte ta upp någotom vad jag gör där, undrar ni så får ni fråga. Lite privat måste man få vara.

Nu sitter jag och mumsar på apelsiner för jag har varit vrålhungrig sedan klockan nio i morse. Snart kommer familjen hem och då är det riktig mat och efter det så är det gitarr (om jag lyckas hålla mig vaken). Sedan måste man ju sörja lite över att jag inte får se Timo ikväll, men jag överlever nog. Det är det bästa med han, han spelar här nere mer än en gång om året.

<3