Louise

Nu händer allt igen. Allt är bara så meningslöst. Jag har ingen anledning till att vakna, det enda jag sover för är drömmarna som håller mig sällskap i den här skiten. Det enda jag önskar är någon som någon dag bara ringer för att höra hur jag mår.

Jag tycker inte om att leva just nu. Jag vill ha någon som följer mig. Jag vill ha någon bredvid mig när jag vill hoppa, jag vill ha någon att gråta mot och jag vill mest av allt ha någon att dela de glada stunderna med. Jag har aldrig haft en vän att luta mig mot, jag har aldrig haft någon att prata med utan att skämmas. Jag vill bara känna på hur det känns att inte bli sviken av alla.

Alla falska spel som folk håller på med mig, jag förstår det inte. Varför inte bara låta mig vara och låta bli att såra mig? Jag har vant mig vid alla "Men vi kan kanske ta det en annan gång" eller alla utnyttjingar. Jag är så jävla trött på att alltid komma i sista hand, att alltid bara finnas till när ingen annan gör det. Varför kan ingen någonsin tänka på att jag inte är den som bara förlåter och går vidare?

Jag är tyvärr en sådan som gått igenom för mycket skit för att förlåta. Inte minst mig själv. Förr gav jag mig själv skulden för allt ni gjorde, eller inte gjorde. Tack och lov vet jag bättre nu, och jag orkar inte med er längre. Vill ni något, visa det, jag dör inte av att höra negativa saker.

Sedan är det det andra, varför finns jag? Jag är inte bra på något. Allt jag ger mig på misslyckas jag med, jag blir inte bättre på något utan bara sämre. Vad händer? Visst, jag är bra på att lyssna, att beskriva hur jag känner, att prata, men vad bryr jag mig om det? Ska jag tillbringa mitt liv med att sitta ner och skriva ner mina känslor, dag ut och dag in? Jag kan inte ens skriva längre! Mitt livs nöje är bortblåst, mina fingrar vill inte röra sig mot tangenterna.
Jag har förlorat min fotograferingsinspiration, alla mina bilder blir dåliga, speciellt jag. Sporter bvehöver jag inte ens nämna, mitt tecknande är skit, mitt gitarrspelande låter för jävligt.