Louise

Känner att jag måste förklara mig lite när jag sa att det inte spelade någon roll om andra blev ovän med någon. Klart det spelar roll, det är ju aldrig kul att bli ovän med sin vän, men jag är avundsjuk på att ni har någon att vända er till då.

Jaja, här leker inte livet. Tror jag börjar utveckla någon sorts störning, men vad tänker jag inte berätta. Jag hoppas bara det slutar.

Ikväll är förresten vägarna farliga, jag ska ut och övningsköra :)

Att jag bara inte kan sluta lyssna på de låtarna som påminner mig om mitt liv. Att jag inte kan tömma huvudet på tankar. Varför kan jag inte bara hitta den jävla meningen, den jävla meningen som ska göra allt bra. Meningen som ska göra så att jag slipper ha det såhär, som gör att jag kan hjälpa andra att slippa ha det såhär (eller värre). Varför kan inget lösa sig, hur mycket jag än försöker? Varför kan ingen ta mig på allvar och se hur jag faktiskt mår?

Jag tror inte att man kan förstå mig om man inte mår eller har mått likadant. Hur ska man kunna förstå något man aldrig upplevt? Det är bara ett försök, en uppskattning, att försöka få den andra att tro att man förstår. Det gör man inte. Jag förstår inte hur andra har det, jag vet bara hur jag själv har det och det är det enda jag kan utgå från. Hur ska jag kunna förstå hur man kan må dåligt över sig själv när den andra i mina ögon är perfekt? För det är ni nästan allihopa. Perfekta. De som inte är det är sådana jag inte ser upp till, sådana jag inte vill bli som. Det är inte många av dem.

Så hur kan ni vara så perfekta? Ni lever i mina ögon ett lyxliv. Ni har vänner, ni har kärlek, ni har familj, ni festar, ni lever livet, ni har ett liv. So what om ni blir dumpade. So what om ni blir ovänner med varandra. Ni har alltid en annan. Det är vad som gör er perkekta. Att ni alltid har någon att vända er till. Det har inte jag. Jag har en person som jag räknar som vän, och när jag är ovän med henne har jag ingen alls. Min familj har gett upp hoppet om mig. Jag är aldrig och festar, jag har aldrig kul, jag spendera mina helger inomhus framför tvn eller datorn för att glömma bort vad som faktiskt händer. Jag har gjort allt jag kan för att skaffa vänner, jag har gjort allt för att ens ha sällskap när jag är i skolan, men inget hjälper. Ni förstår inte hur mycket jag kämpar om ni själv inte har gjort det eller gör det.

Jag är en toppstudent, det är något som förvånar de flesta. hur kan jag göra så bra ifrån mig i skolan när jag mår som jag gör? Mår jag verkligen dåligt då? Hur kan jag koncentrera mig på skolan när jag inte ens vill lämna sängen? Hur är det möjligt att ha MVG i allt (nja, utom idrott vad jag vet) när jag inte vill tänka på nästa dag? Jag vet faktiskt inte det heller. Jag har inget svar. På något sätt är det bara lektionerna som får mig att slappna av, då jag kan sitta tyst utan att utmärka mig och utan att behöva vara rädd för att verka som en idiot, vilket jag har en tendens till att göra ibland. Det är som att gå på glas annars, ett felsteg och det kommer att bli ett ärr för resten av livet.

Nej, jag mår för jävligt för att förminska vad jag egentligen känner. Att sitta vaken för sig själv varenda kväll för att man inte vågar gå och lägga sig är jätteroligt. Varför vågar jag inte det då? Ni kanske har hört om Ochrasy? Det är så att jag har min egen värld. Det är rätt lätt att skaffa sig när man vill glömma den riktiga. Dit är det jag flyr varje gång jag har en chans. Jag hatar den. Jag hatar att den inte är verklighet. Där är allt rätt. Där är allt bra.
Det har varit tider där det var så illa att jag gick runt och pratade med mig själv inför andra människor. Samtidigt som jag hatar den kan jag inte fly, för den är så mycket bättre än den här. Så varja gång jag släcker lampan dyker den upp i mitt huvud och tar över, för jag vågar inte gå tillbaka till vad jag verkligen känner.

Så varför kom detta inlägget? För att jag är trött på att vara här. Jag är trött på att inte bli sedd, på att kämpa och på att må såhär. Medicin eller inte, psykologi eller inte, det blir inte bättre om man inte löser problemet som triggade igång depressionen från början. Jag lyckas inte lösa det. Jag har inte svaret. Jag har det egentligen men jag kan inte uppnå det. Det är så frustrerande att se alla andra lyckas medan man själv står och gräver sin egen grav. För jag vet inte hur jag ska orka det här. Det har gått en vecka utan skola och jag vet inte hur jag kommer överleva nästa. Jag vet inte hur jag ska återvända till skolan, till allt det som skrämde mig hit till att börja med.

Jag ska lägga av. Jag orkar inte det här mer. Jag orkar inte försöka få folk till att bry sig, det är ingen anledning till det. Så godnatt för denna gången. Lev medan ni kan, det finns oss som inte får chansen.

Nu är jag hemma igen! Nu ni, nu ska ni få höra om igår.

Min moster och morbror (Inger och Jonas) kom och hämtade mig igårmorse runt niotiden. Sedan var det bara att sätta sig i bilen och njuta av åkturen (drogad av åksjukepiller). Jag sov halva vägen, vilket var skönt, och någonstans stannade vi och sträckte på benen. Så vid halv ett - ett var vi framme i Göteborg och då checkade vi in på hotellet och började packa upp. Där var jättemysigt, jag hade ett rum för mig själv och det kändes hemtrevligt och fint. Hihi, första hotellrummet som varit bra nu ju. 
 
Iaf så lämnade vi hotellet efter en liten stund, INger åkte till en släkting och jag och Jonas orienterade oss ner till centrum där vi vandrade runt i regnet hela dagen. Vid halv fyra kanske så gick vi tillbaka till hotellet och gjorde oss iordning för kvällen, för att sedan lämna hotellet ännu en gång och vandra ner till centrum igen för att hitta något att äta. Efter mycket letande och om och men så satte vi oss på Pizza Hut's uteservering och åt (jag sallad, de pizza). De hade en helt underbart söt kypare som kom och undrade om allt var bra och om vi ville ha mer var tionde minut. "Dig" hade kanske inte passast så bra, så jag sa inget. Synd. Han kunde följt med hem.

När det blev dags att ge sig av ner mot Ullevi så öppnar himlen sig och det börjas ösregna, igen. Det fortsätter, och fortsätter och fortsätter. Så vi blir insläppta och står under läktaren och söker skydd med massor av andra människor utan regnjackor (vi hade, men det var blött ändå). Efter en kvart så lugnade det ner sig och då bestämde vi oss för att ta oss till våra platser. Vi hade sittplaster och till vår stora lycka var de under tak, så vi slapp bli blöta om det skulle börja regna igen. Efter det så gick den ena timmen efter den andra, folk kom, folk gick, förband kom, förband gick. Första förbandet var Bullet. Ändå tills de kom ut på scenen trodde jag att de skulle vara bra, men när musiken satte igång insåg jag fort att det var itne fallet. Sorry om ni gillar dem men det gör verkligen inte jag. De var hemska.
  Andra förbandet var The Answer. Int ede bästa men betydligt mycket bättre än Bullet. Sista låten var riktigt bra. Det var också fram tills AC/DC som det var otroligt skönt att ha sittplats. Att stå och trängas i timmar till musik man inte gillar är inte roligt.
                                                                        I väntans tider...

Vid halv tio så kom de äntligen ut på scenen, AC/DC. Det var värt allt regn, all kyla, alla dåliga förband. Det var underbart. Jag kan inte säga mycket mer. Kommer de igen och spelar i Sverige så ska jag ha ståplats och ha kul där istället, för jag saknade draget man har där. Visst, jag stod och skrek och sjöng som vanligt, men det är inte samma sak.
  De spelade till kvart i tolv och de körde striptease (Angus), klassiker som Highway to hell och Back in black, ett typ 20 min lång gitarrsolo, med en gigantisk uppblåsbar docka på scenen, med en intrduktionsvideo och fyrverkeri som avslutning. Inget spektakulärt egentligen men det sket jag fullständigt i.

Så nu har jag sett AC/DC, en dröm som blivit sann. Jag är så lycklig.

Nu är midsommar över och här sitter jag med en svullen läpp och nackspärr. Det var kul igår, mycket bättre än jag trodde att det kunde bli. Tack Izabell <3

Om ni kanske undrar så har jag inte fått en käftsmäll utan min piercing är konstig. Läppen svullnar under natten. (Här avbröt jag inlägget i morse för att spendera tid med min kusin, och nu fortsätter jag, på kvällen). Jag fick dra ut kulan med en tång (efter några försök till att klippa av den) och nu går jag med staven igen. Köp aldrig en piercing med bara en kula. De är from hell.

Nu ska jag byta dator och lägga in bilder från bland annat igår. Hoppas att ni hade en bra kväll.

Jag är så trött på att bloggen strejkar. Försökte lägga in ett inlägg säkert fem gånger innan idag men hälften försvann och det vägrade publiceras.

I alla fall. Markus Krunegård, bob hund, The Sounds, Johnossi, The Soundtrack of our lives, Veronica Maggio, Timbuktu... Malmöfestivalen har höjt ribban rejält från förra året. Det betyder också att jag kommer få se Markus Krunegård, The Sounds, Johnossi och bob hund två gånger i sommar. Det gör sommaren plötsligt bättre.

Träningen går faktiskt bra. Har träningsvärk och har gjort vad jag ska. Sömnen går dessvärre åt helvete. Jag är så sjukt trött hela tiden, men sover inte om nätterna (om jag gör det är det någon timme och sedan vaknar jag vid fem igen) och det leder till att jag somnar på dagarna. Det har blivit en ond cirkel. Har lyckats hålla mig vaken idag, även om det var svårt på bussen in till stan, så jag hoppas jag får sova inatt. Om inte lär jag vara en sömngångare imorgon. Om ni ser mig, se upp, jag kan gå rakt på er utan att veta om det.

Jag har också bytt piercing idag, det tog sin tid. Köp aldrig en ring med bara en kula, de är för jävliga. Man får tänja upp den med en sax/tång medans man ska sätta in kulan som är för stor för att egentigen rymmas där. Så jag höll i saxen och mamma tryckte in kulan. Till sist gick det. Nu är den inne och det ser allmänt knäppt ut för kulan är så stor. Min läpp är liten :(

Long time no see. Eller inte riktigt. Det känns bara som om det var evigheter sedan jag skrev här. Det var det inte. Så vad har hänt nu de första dagarna sedan vi slutade? Fredagen var hemskt, ville bara gå och gräva ner mig någonstans. Igår kommer jag inte ihåg. Jo, jag stäade tvättstugan, tog x antal timmar. Skitigare ställe har jag aldrig sett. Sedan satte jag upp symaskinen och rengjorde duschen och mitt rum. Så det blev bara en massa städning. Och gitarrspelande. Har suttit med backingtracks och tränat ímprovisationssolon. Det lät så grymt bra igår (idag lät det dock för jävligt).

Idag har det inte hänt mycket. Somnade mitt på dagen. Min medicin tog slut. Det är nog det som har hänt. Imorgon börjar nya livet. Ska upp 9 och sedan up och springa eller/och gå mina 5 km, beroende på vad mina knän klarar av. Att komma hem med knän i dubbla storleken är nog inte så bra. Men då kanske läkarana hade lyssnat? Jag tänker inte testa iaf, inte än. Nu ska jag gå och sova, eller ja, försöka. Att somna mitt på dagen är inte bra. Varför jag är så trött hela tiden vet jag inte, det kan inte vara medicinen för den är höjd så jag får väl leva med det.

Jag vet inte mycket just nu. Allt jag vet är att jag inte vill till skolavslutningen imorgon för att jag inte rkar se alla andra vara glada och leva livet. Jag är egoistisk, jag vet, men mår man såhär så får man vara det. Det är absolut inget fel på att vara lycklig eller ens glad, jag tycker att alla borde vara det. Ibland är det bara jobbigt att se något man själv inte kan få. Det är precis som när man var liten och såg ett annat barn gå med en jätteglass, fast man visste att det inte var en chans att man skulle få en själv. Det är vad jag känner så fort jag ser någon ens gå bredvid en annan människa. Den är ren avundsjuka, jag ser precis det jag vill ha men vet om att jag inte kommer få det. För ja, jag är övertygad om att mitt liv är menat att se ut såhär. Att jag ska leva miserabel och inte veta hur jag ska hantera det.

Nu ska jag gå och försöka sova. Först ska jag ta en lång dusch och försöka tvätta bort tankarna.

Jag vet verkligen inte hur jag ska överleva sommaren. Jag vet hur mitt lov kommer se ut, jag vet det mycket väl, men jag vill inte att det ska hända. Jag är så rädd för att jag ska gräva ner mig totalt i självömkan och inte vara stark nog att ta mig upp ur den igen. Då är allt jobb förgäves, då kan jag lika gärna hoppa av medicinen, sluta skolan och skaffa mig något jobb på Ica och bli så värdelös som jag verkar vara menad att vara. Det är svårt att veta hur framtiden kommer se ut men inte kunna göra något åt den. Jag försöker verkligen, tro mig, men det är är så förbannat jävla svårt.

Faktum är att jag inte har något mer att skriva. Jag är tom. Allt är tomt. Välkommen till min verklighet.

Jag har fortfarande ont vid ögonbrynet där jag slog mig när jag gick in i basen igår. Hopplösa jag. Men idag har jag varit mer social än vad jag brukar visa. Det är jätteskönt att se när andra reagerar på det också och börjar prata med mig istället för alla andra, någon gång ibland. Det är underbart skönt. För en gångs skull känns det lite bättre stundvis. Inte alltid, men lite då och då. Vilken förbättring är inte det jämfört med innan?

Nu sitter jag mest och småler över hur min sommarträning kommer se ut. Förhoppningsvis kommer jag få många blickar när jag kommer tillbaka till skolan. Men som vanligt kanske jag förväntar mig för mycket, det gäller att inte tro att man kommer bli snyggast i världen över två månader precis. Det är dock ett bra mål!

Så vad ska jag göra i sommar? Jo.
- Inget socker. Bara någon piggelin (isglass) ibland om jag blir riktigt sockersugen.
- Jogga/gå (beror på hur mycket mina knä klarar) minst 5 km om dagen. Har en runda här hemma som är så lång som jag ska utsätta mig för.
- Lite stryketräning. Inte för mycket för mina muskler kommer vara döda ändå.
Dessutom blir det härliga dagar i solen med familj och vänner, ut och gå med mormors hund (jag lär flytta upp där någon vecka om jag får), photoshoots och mycket mer. Jag är visserligen skräckslagen för hur jag kommer må om dagarna, men några av dem kanske kan bli bra.

Om något ger mig en bra anledning till att inte komma till skolan på resten av terminen är det filmen som kommer visas imorgon. Vår grupps svenskaprojekt är nog det sämsta som någonsin gjorts, och just därför är det så underbart. Jag kommer ligga och gråta av skratt, bered er.

Okej, vad är poängen med att ha typ hudra grader varmt ute? Det är så fruktansvärt varmt att man knappt kan vistas utanför dörrarna. Bussarna har ingen ac iheller, jag trodde jag skulle börja smälta vilken sekund som helst både på vägen in och tillbaka från skolan. Det är hemskt att det aldrig ska vara lagom varmt ute. Ena dagen är det minusgrader och nästa dör man av värmeslag. Fast hällre denna värmen, det är rätt nice. Sitta ute på en filt i solen och inte göra något alls är helt ok.

När vi ändå är inne på klagandet så kan jag passa på att säga att jag hatar Nokia. Laddade min mobil hela natten och så dör den ändå innan klockan ens har hunnit bli två. Dessutom finns det inga smilysar på den </3 Finns inget värre.

Nu ska jag gå ut och lägga mig i solen (och se om mobilen har vaknat igen). Bruna ben, here I come.