Louise

Im not doing fine and i do need something from you


Yeah, nu har det gått så långt att mamma vill skicka mig till en kurator och fixa antidepressiva tabletter åt mig. Men vad skullde det göra för nytta? Gör mitt liv innehållsrikt? Få mig att komma här ifrån?
Jag vet vad jag behöver, och det är inte att prata, det är att glömma. Jag behöver någon som kan ta mig bort från det här, få mig att återvända till verkligheten och lämna mina drömmar bakom mig. Men vem är det som kan det?

I'm my own enemy, tearing and breaking down whats left of me


Jag är bara allmänt arg, sur, irriterad, uttråkad och rastlös. Vill ha något bra sätt att uttrycka mig på, men jag kan inte hitta något annat än genom fotograferingen, men den lyckas jag inte med den heller. Det hjälper inte att prata, inte att skriva, inte att rita och inte att sjunga. Musiken gör det bara ännu värre för den får mig att inse vad jag går igenom just nu, och vad jag gått igenom de senaste 4 åren, och att det inte blir mycket bättre. Allt gott har något ont med sig, det är det mest klockrena någon någonsin sagt. 
Men ändå kan jag inte sluta med musiken, ine ens för en dag. Måste ha det hela tiden ,speciellt de låtarna som är värst mot mig. Jag älskar dem så att det gör ont inom mig, men hatar dem lika mycket för att de gör att jag reagerar såhär.

Tillbaka till att uttrycka sig. Jag är desperat, jag kan inte hålla sakerna inom mig såhär, inte så lång tid som det gått nu. Jag vet vem jag är, och jag vet vad jag vill just nu. Jag vill kunna ta en dag i taget och inte alltid göra allt i förhand, för att sedan inse att det inte händer något bra utav det. Jag vill bryta mig loss från kedjorna som håller mig tillbaka, men jag kan inte hitta nyckeln till låset, och nyckeln kan inte hitta mig.

Jag vill kunna visa vem jag egentligen är inför alla. Inte gömma mig bakom fasader för att kunna bli accepterad och för att folk fortfarande ska prata med mig. Jag är inte hon som pratar hela jävla tiden, jag pratar för att ingen annan gör det. Jag klarar inte av att den jag står vid är tyst, och det är ert fel.
Jag lever i en bubbla som måste spräckas, men inte av mig.
Jag vill vara galen, skrika och dansa utan att folk lämnar mig för att jag är pinsam. Jag vill kunna raka av mig håret, endast klä mig i underkläder eller bestämma mig för att inte sluta gråta, de man umgås med ska ju ändå finnas där. Men ack, alla är så jävla falska idag så jag hade blivit lämnad ensam av er alla, utom en person som vet precis vem hon är. 
 
Mina drömmar kan tydligen heller aldrig bli sanna. Inget jag gör gör någon skillnad, hur länge jag än kämpar med det. Det har visat sig att jag inte är tillräckligt bra på något. Jag kommer sluta med att jobba på Ica, ha en man som är otrogen och 4 barn som bara bråkar. Har jag tur dör jag väl i förtid av deression eller något.
Skämt åsido, jag vill hitta min egen grej, som jag kan ha för mig själv och känna att jag kan göra och trivs med.

Det var allt klagande för idag.