2007-12-14
Ännu en dag har passerat förbi. Och det enda jag tänkt på är något som jag drog i upp i huvudet igår. Så nu blir det skrivande här igen.
Jag har alltid varit på det sättet att jag har väldigt lätt för att vänja mig vid saker, men väldigt svårt att släppa taget om det jag vant mig vid. Jag kan fortfarande inte slänga saker som jag har haft sedan jag var mindre t.ex.
Nu är det så att jag vande mig vid en viss person, att han alltid fanns där. Jag behövde bara se upp så kom han, nästan haha. Men det var så underbart. Dag ut och dag in. Efter 1 och ½ års ignorerande från hans sida började han visa mig uppmärksamhet. Han började ta ögonenkontakten, leta efter mina ögon, sitta i andra änden och se på mig länge. Inget stort, men det kunde blivit någonting.
Men är det inte självklart att lilla Louise som inte vågar någonting sumpar det? Så fort han höll kvar ögonkontakten såg jag ner i golvet, jag var såvan vid att han inte skulle se tillbaka på mig. Att jag kunde se hur mycket jag ville och han bara gick förbi. Men nej, självklart ska min önskan slå in och han börjar försöka med något.
"Han kanske bara tycker du är helt dum i huvudet och skrattar åt dig bakom ryggen" är den första tanken som slog mig varje gång det hände. Men vem ville jag lura, han hade inte gjort det så ofta då, eller?
Det värsta är att allt jag någonsin velat under dessa två åren var att få säga hej och få ett hej tillbaka. Höra hans röst svara min. Inget mer, inte till en början. Han verkade perfekt. Att få ha någon som honom i sitt liv verkade som ett mirakel i min lilla värld. Och jag föll för honom, djupare och djupare.
Jag kommer ihåg att sista dagen var som att gå i en dimma. Jag sket fullständigt i att skolan var slut och att en hel sommar låg framför mig, allt jag kunde tänka på var honom. På att jag aldrig skulle få se honom igen, aldrig mer få chansen. Och speciellt på att jag aldrig gjort något åt vad jag kände, utan bara blint hoppats på att han skulle göra något. Men jag borde veta bättre än att tro att dessa saker händer i mitt liv.
Jag har fått syn på honom en gång innan dess, på den tiden när jag trodde jag hade kommit över det, att jag bara hade tonårshormoner som snurrade runt på den tiden, men icke. Hela min verksamhet stannade upp, jag kunde inte tänka, inte höra. För de fem sekunderna stannade min värld, och en skärande smärta kom upp inom mig.
Och ännu idag kan jag sitta i korridoren, hoppandes på att få se han gestalta sig framför mig, komma gående förbi, vända sig åt mitt håll och fånga mina ögon och göra att hela jag lyfte upp till molnen.
Två år för ingenting, två år. Tänk att jag faktiskt hade kunnat få lära känna honom. Där har ni mig, Louise den fega och blyga personen som har seriösa problem med att styra sig själv i situationer hon vill ha mer än allt annat.
Ända sedan dess väller sorgen upp inom mig varenda gång jag tänker på det, inte bara för att jag vet vad som kunnat hända, utan för att jag är så otroligt feg så att det inte finns ord för det. Att jag inte vågar stå för mig själv och den jag är, utan att jag gömmer mig bakom alla andra och hoppas försvinna. Och det enda jag önskar är att det skulle ändras.
Jag har alltid varit på det sättet att jag har väldigt lätt för att vänja mig vid saker, men väldigt svårt att släppa taget om det jag vant mig vid. Jag kan fortfarande inte slänga saker som jag har haft sedan jag var mindre t.ex.
Nu är det så att jag vande mig vid en viss person, att han alltid fanns där. Jag behövde bara se upp så kom han, nästan haha. Men det var så underbart. Dag ut och dag in. Efter 1 och ½ års ignorerande från hans sida började han visa mig uppmärksamhet. Han började ta ögonenkontakten, leta efter mina ögon, sitta i andra änden och se på mig länge. Inget stort, men det kunde blivit någonting.
Men är det inte självklart att lilla Louise som inte vågar någonting sumpar det? Så fort han höll kvar ögonkontakten såg jag ner i golvet, jag var såvan vid att han inte skulle se tillbaka på mig. Att jag kunde se hur mycket jag ville och han bara gick förbi. Men nej, självklart ska min önskan slå in och han börjar försöka med något.
"Han kanske bara tycker du är helt dum i huvudet och skrattar åt dig bakom ryggen" är den första tanken som slog mig varje gång det hände. Men vem ville jag lura, han hade inte gjort det så ofta då, eller?
Det värsta är att allt jag någonsin velat under dessa två åren var att få säga hej och få ett hej tillbaka. Höra hans röst svara min. Inget mer, inte till en början. Han verkade perfekt. Att få ha någon som honom i sitt liv verkade som ett mirakel i min lilla värld. Och jag föll för honom, djupare och djupare.
Jag kommer ihåg att sista dagen var som att gå i en dimma. Jag sket fullständigt i att skolan var slut och att en hel sommar låg framför mig, allt jag kunde tänka på var honom. På att jag aldrig skulle få se honom igen, aldrig mer få chansen. Och speciellt på att jag aldrig gjort något åt vad jag kände, utan bara blint hoppats på att han skulle göra något. Men jag borde veta bättre än att tro att dessa saker händer i mitt liv.
Jag har fått syn på honom en gång innan dess, på den tiden när jag trodde jag hade kommit över det, att jag bara hade tonårshormoner som snurrade runt på den tiden, men icke. Hela min verksamhet stannade upp, jag kunde inte tänka, inte höra. För de fem sekunderna stannade min värld, och en skärande smärta kom upp inom mig.
Och ännu idag kan jag sitta i korridoren, hoppandes på att få se han gestalta sig framför mig, komma gående förbi, vända sig åt mitt håll och fånga mina ögon och göra att hela jag lyfte upp till molnen.
Två år för ingenting, två år. Tänk att jag faktiskt hade kunnat få lära känna honom. Där har ni mig, Louise den fega och blyga personen som har seriösa problem med att styra sig själv i situationer hon vill ha mer än allt annat.
Ända sedan dess väller sorgen upp inom mig varenda gång jag tänker på det, inte bara för att jag vet vad som kunnat hända, utan för att jag är så otroligt feg så att det inte finns ord för det. Att jag inte vågar stå för mig själv och den jag är, utan att jag gömmer mig bakom alla andra och hoppas försvinna. Och det enda jag önskar är att det skulle ändras.
2007-12 -09
Det här är tillägnat till mamma, som inte förstår något även om hon tror det. Kommer sätta ut citat och så får du försöka ta reda på vad jag menar. Förstår du inte det här så kommer du aldrig förstå vad jag känner och behöver. Det är inte menat mot dig, kanske inte menat åt någon. Kanske mot någon, kanske mot mig själv. Åt helvete med kurator kan jag bara söga, prata är det sista jag vill. Fråga mig inget, bara läs.
No one knows how you feel
No one there you'd like to see
The day was dark and full of pain
You write help with your own blood
'Cause hope is all you've got
You open up you eyes
But nothings changed
Your life is meaningless
Your diary full of trash
It's so hard to get along with empty hands
You're looking for the rainbow
But it died not long ago
It tried to shine just for you
Until the end
On top of the roof
The air is so cold and so calm
I say your name in silence
You don't wanna hear it right now
The eyes of the city
Are counting the tears falling down
Each one a promise
Of everything you never found
I scream into the night for you
Don't make it true
Don't jump
The lights will not guide you through
They're deceiving you
Don't jump
Don't let memories go
Of me and you
The world is down there out of view
Please don't jump
You open your eyes
But you can't remember what for
The snow falls quietly
You just can't feel it no more
Somewhere out there
You lost yourself in your pain
You dream of the end
To start all over again
I'm staring at a broken door
There's nothing left here anymore
My room is cold, it's making me insane
I've been waitin' here so long
Another moment seems to've come
I see the dark clouds comin' up again
If I'm so wrong
How can you listen all night long
Now will it matter after I'm gone
Because you never learn a God damn thing
You're just a sad song
With nothing to say
About a lifelong wait for a hospital stay
And if you think that I'm worng
This never meant nothing to ya
Waking up on the bathroom floor
Try to stand and grab the door
It's almost the same procedure every sunday
Walking out, going way to far
Don't remember where I parked my car
It's almost the same procedure every sunday
If this is what life has to offer for me
I might just then go back inside
And fall asleep
Go to work and I'm late again
Forgot my keys so I can't come in
It's almost the same procedure every monday
oming home to my empty place
Watch tv as I count the days
It's almost the same procedure every monday
It feels like my life is stuck on repeat
I might just then go back inside
And fall asleep
I'm far from the answer to the question I forgot
I pretend to know it all
But all I know is what I'm not
And I'm dreaming 'bout times
Times that are gone
Times when I lived alone
In my own land called ochrasy
That place was everything to me
The world I made it up you see
It's all there in my fantasy
And I believe it
Som sagt, fråga inte. Förstår du inte vad jag menar med det där så kommer du inte förstå det senare heller. Prata inte heller om det för jag orkar inte svara. Men jag vill bara att du ska veta.
No one knows how you feel
No one there you'd like to see
The day was dark and full of pain
You write help with your own blood
'Cause hope is all you've got
You open up you eyes
But nothings changed
Your life is meaningless
Your diary full of trash
It's so hard to get along with empty hands
You're looking for the rainbow
But it died not long ago
It tried to shine just for you
Until the end
On top of the roof
The air is so cold and so calm
I say your name in silence
You don't wanna hear it right now
The eyes of the city
Are counting the tears falling down
Each one a promise
Of everything you never found
I scream into the night for you
Don't make it true
Don't jump
The lights will not guide you through
They're deceiving you
Don't jump
Don't let memories go
Of me and you
The world is down there out of view
Please don't jump
You open your eyes
But you can't remember what for
The snow falls quietly
You just can't feel it no more
Somewhere out there
You lost yourself in your pain
You dream of the end
To start all over again
I'm staring at a broken door
There's nothing left here anymore
My room is cold, it's making me insane
I've been waitin' here so long
Another moment seems to've come
I see the dark clouds comin' up again
If I'm so wrong
How can you listen all night long
Now will it matter after I'm gone
Because you never learn a God damn thing
You're just a sad song
With nothing to say
About a lifelong wait for a hospital stay
And if you think that I'm worng
This never meant nothing to ya
Waking up on the bathroom floor
Try to stand and grab the door
It's almost the same procedure every sunday
Walking out, going way to far
Don't remember where I parked my car
It's almost the same procedure every sunday
If this is what life has to offer for me
I might just then go back inside
And fall asleep
Go to work and I'm late again
Forgot my keys so I can't come in
It's almost the same procedure every monday
oming home to my empty place
Watch tv as I count the days
It's almost the same procedure every monday
It feels like my life is stuck on repeat
I might just then go back inside
And fall asleep
I'm far from the answer to the question I forgot
I pretend to know it all
But all I know is what I'm not
And I'm dreaming 'bout times
Times that are gone
Times when I lived alone
In my own land called ochrasy
That place was everything to me
The world I made it up you see
It's all there in my fantasy
And I believe it
Som sagt, fråga inte. Förstår du inte vad jag menar med det där så kommer du inte förstå det senare heller. Prata inte heller om det för jag orkar inte svara. Men jag vill bara att du ska veta.