Louise

Jag är så jävla trött på att inte bli behandlad som en normal människa. Det jag är för andra är tydligen en liten leksak som man kan göra vad man vill med eftersom leksaken inte säger till. Leksaken finns ju bara där för att roa medan man är uttråkad, och sedan slängs den iväg när man tröttnat. Tack.


Kan berätta att ni ska vara glada att jag lugnat ner mig ordentligt sedan jag blev riktigt arg. Då är jag inte rolig, tro mig. Ni hade inte haft rolig när ni läst här.


Tänk om folk faktiskt visste vad som pågick inuti mig. Hur känslig jag är för allt. Mitt inre är som en vas, som gång på gång faller i golvet och som sedan limmas ihop av ett dåligt lim varje gång. Nu har jag massor av repor och sprickor över hela mig och det är väldigt svårt att hålla saker inne. Men samtidigt tycker jag inte att de som gör att det blir så förtjänar att veta hur jag mår och känner, eftersom de borde veta det så bra själva. Ärligt, låter man det pågå så länge som detta gjort så undrar man om man kanske borde knacka dem i huvudet en dag och se om det faktiskt finns något där inne som kanske kan koppla till vad de gör med mig?

Men så har jag inte lust att göra något åt det. Vet om att jag bara kommer bryta samman. Då är det bättre att hålla saker inne och bara försöka förtränga dem, även om det är det jag är värdelös på. Jag har ingen attityd, så jag kan inte stå upp för mig själv och inte låta någon trycka ner mig. Men så länge man inte kan odla den på träd lär det bli svårt.

Nu ska jag spela gitarr, lära mig nya tabs och ha det allmänt kul tills det är Greys. Hoppas ni har en bra Valborg och inte gör som mig och sitter inne för att man är underbart opopulär och inte har vänner som bryr sig eller som jag vill bry mig om.

Talang, något som jag saknar. Är en aning trött på att inte vara bra på något, eller tillräckligt bra på något. Visst, jag är kreativ, kan spela gitarr, skriva och rita, men so what? Inte tillräckligt bra. Inte så bra att folk säger "Wow, vad duktig du är, du borde bli musiker/författare/konstnär!". Nu överreagerar jag, men det är så jag vill ha det. Jag är född med sinnet inställt på att vara perfekt, annars är jag inte bra nog.

Men när är man bra på något? När folk berömmer en? När man själv känner att "det här kan jag, det här är jag bra på"? Eller när? Vad tycker ni?

Jag är trött på mig själv, mitt sinne. Jag vill kunna klara något utan att se ned på det jag klarat och tänka "det där suger, du borde kunna göra det mycket bättre". Men jag undrar om jag någonsin kommer klappa mig själv på ryggen och ge en uppmuntrande komplimang till mig själv.

Jag vill vara ett underbarn smått i hemlighet. En sådan människa andra ser upp till och avundas. Men det är tydligen omöjligt eftersom jag är en typisk sådan människa som finns men inte alltid syns. Jag är normal, och jag vill inte vara det.

För om jag tänker efter har jag inte varit tillräckligt bra på något. 9 års ridning gav ingenting, 3 års gitarrspelande räcker inte, år och år av skrivande är inte nog, jag kan inte agera, inte sjunga, inte vara plugghäst och få MVG i allt, jag är inte bra på sport, kan inte sy, är nästan socialt handikappad, är fullkomlligt värdelös på skateboard osv... Något jag faktiskt kände att jag var ganska bra på är volleyboll. Jag tyckte om det riktigt mycket och folk jag aldrig tidigare pratat med kom fram och sa till mig att jag var duktig. Det är då jag blir 3 meter hög och stor som ett hus av glädje. Jag blev uppskattad, sedd för något jag gjorde. Det är den bästa känslan som finns.

Men hur ska jag bli sedd för något, hur ska jag få folk att säga "wow" och tappa hakan när de går förbi? Tröning såklart, men hur ska man uppnå det fastän man är okapabel till att nå till den nivån man vill? Hur lyckas man?

Jag är avundsjuk, svartsjuk, helt enkelt så jävla desperat av att bli som andra. jag vill stå ut, inte pga av mitt utseende eller personlighet, utan för något jag gör. Och gör jag snart inte det så spricker jag.

Ett väldigt rörigt inlägg, utan någon mening egentligen och dåligt skrivet. Straight from the heart. Nu ska jag slå sönder något och hoppas på bättre tider.

<3

Goodmorning sunshine

Bra dag idag. Har känt mig glad, och har fått reda på att de små saker som händer gör mig glad. Prata med nytt folk, prata med de jag känner osv. Människor gör mig glad. Har varit ute och gått 50 min med Izabell också, det gjorde mig glad (förutom att min mage har seriösa problem jag jag sliter snart av den). Yes, den gör ont, precis som innan. Trodde jag kunde bli av med det, men inte. Inte vill minläkare kolla det heller. Aja.

Vädret gör mig glad också. Solen bringar fram nostalgi, kanske inte från jättebra stunder, men ändå. Sommaren är nära och denna sommaren kommer bli annorlunda.

Har även gett min blogg lite glada färger, hoppas det uppskattas :) Orkar inte göra någon fin design eftersom jag inte har lust att sitta och jobba i Photoshop just nu. Har för mycket läxor, de dödar mig just nu. Jag borde plugga just nu, men det blir ju som det blir. Vill inte läsa relogon, om trehundraelvatusen olika nytolkningar som jag inte förstår något om. Dessutom är klockan redan halv 9 och det känns som om jag är ledig imorgon, det känns sommarlov.

Timo Räisänen

Jag och Izabell har idag sett den underbara Timo Räsisänen på KB i Malmö. Jag är fortfarande sjuk, har varit det hela dagen, och nu efter konserten är jag riktigt hes fastän jag inte öppnade munnen mer än när jag pratade med Izabell, och det var inte högt. Aja.

Vi tog bussen in till Malmö vid kvar i 7 och vid 8 blev det insläpp. Vi fick mycket rba platser, i mitten på andra raden och med massor av space runt om oss. Det kom inte så mycket folk, det var ganska tomt. De flesta kom vid 9, när förbandet The Kick (tror jag de hette) spelade. Inte särskilt bra musik, men helt ok image. En körde en Gerard Way, vit i ansiktet, svart runt ögonen och blont hår. Har en känsla av att han ser bra ut utan smink som döljer ansiktsdragen.
De spelade i 20 min, och sedan var det ytterligare 40 min väntan på Timo. Men de som väntar på något gott... Såklart kommer han ut till slut.
Det hände inget speciellt minnesvärt. Fick långlång ögonkontakt i I'm Indian, han fick en duracellkanin och en tampong av någon, basens högtalare la av och gitarristen var nära på att välta sina högtalare, men välte sin exragitarr istället.
Men Timo är en riktigt skön person, uppmanar alla till att åka och se hnom live, så mycket bättre än de inspelade låtarna. Det var skitkul, även om jag inte sjöng med och försökte (betoning på försökte, det var inte lätt) ta det lugnt. Önskar bara att jag kunde ha min systenmkamera med mig så jag kunde tagit snyggare bilder. Hittade miljontals ställen som blivit sjukt bra bilder. Kunde åtmindstånde haft en bättre digitalkamera -.- Måste skaffa ny, min är så dålig nu. Bilderna blir korniga och den har jättesvårt för att fokusera. Bilder kommer iaf att ligga uppe på min bilddagbok, heter Svartfisk där. Jag lägger upp dem imorgon tror jag, orkar nog inte redigera nu. Får se.

Nu ska jag hitta på annat, och längta till nästa Timokonsert :)

PS: Sötare människa får man leta länge efter :D

I'm head over heels goddess of mine
Your curls touching my face and now I can fly
You brought my life back
the glory you found
I'm in deep debt, without you I wouldn't survive
- Takida - Curly sue



Andra inlägget idag. Vill göra ett lite seriösare inlägg, där jag inte klagar. Mår bättre nu, tack alla som kommenterat :) Vet inte hur man svarar, om man kan det.

Sitter mig och känner mig lite halvt uttråkad, lyssnar på Takida och skriver här. Ska se om jag kommer ihåg hur man ändrar designen här på bloggen för jag tycker det kunde behövas. Har inte gjort det sedan jag startade den. Eller om jag byter blogg helt, vilket jag inte tror vore så lyckat, trivs bra här.

Jag önskar att Word kunde fungera på datorn nu, det är jobbigt att inte kunna skriva av sig där. Och nej, jag vill inte skriva med papper och penna. Jag vill skriva, men har inget i fingrarna att dela med mig av. Med andra ord har jag skrivkramp igen. Istället sitter jag och lyssnar på underbara låtar som får min kreativitet att lägga sig för en stund. När den sedan väcks till liv igen börjar det klia i kroppen eftersom jag inte vet hur jag ska få ut den.

Ska återgå till att göra ett ansiktslyft på bloggen.

Hello.

Sitter hemma och är sjuk, jättetrevligt. Har inte sovit mer än någon timme i natt, haft feber, frossa och ont överallt.

Det började igår när jag vaknade med halsont. Men det var inte så farligt utan jag gick till skolan med hopp om att det snart skulle gå över som det brukar. Efter någon timme börjar jag frysa, ändå går jag med både kofta och palestinasjal. Sedan kommer huvudvärken och jag visste att det var feber, har det så få gånger att jag vet när det är äkta.
  Aja, jag visste att jag var tvungen att stå ut eftersom jag behövde gå på den sista lektionen. Så jag jag gjorde mitt bästa. Jag var inte hungrig, men när de sa att det var soppa till mat i skolan tyckte jag det lät jättebra eftersom det värmer. Så kommer jag dit, får en specielsoppa eftersom jag inte tålde den vanliga, det var minestronesoppa, och ser ner i "behållaren". Jag har nog aldrig sett något värre. Det var som äppelmos med morötter i och millimeter långa spaghettibitar. Visar sig att de andra som också skulle äta den soppan inte tagit av den. Varför är det så jävla svårt att laga mat åt oss som är allergiska? Det behövde ju bara byta ut pastan, inte själva soppan. Jag gör bättre mat själv, är en aningen irriterad på det nu. Så jag åt en bit jordgubbskaka och drack ett halvt glas vatten. Och från där blev det bara värre.
  På vägen hem kändes det som om jag skulle trilla för varenda steg, och hoppade rakt ner i soffan när jag kom hem, med frossa och feber, och började mitt iprenknaprande.

Senare på kvällen tar mamma tempen, 39,6. Måste säga att det är underbart. Som sagt kunde jag inte heller sova på natten. Men men, nu mår jag bättre. Febern är borta, jag har bara ont i halsen och är allmänt svag. Sitter just nu och lyssnar på The Killers, ska gå och lägga mig i soffan igen om ett tag och bli frisk. Imorgon är det Timo konsert så det måste jag bli frisk till.

Tillräckligt mycket klagande för idag, tack för att ni står ut med att läsa igenom det haha (om ni nu gör det) ;D

Fredag igen. Den 11, som jag inte trodde det var. Har tappat räkningen på dagarna nu, så långsamt går det för tillfället. (Ska jag vara ärlig tror jag att det är för att Timo Räisänen-konserten snart är här).

Denna veckan har känts som sirap, den har varit segare än vanligt. Dessutom har jag skadat mig femtioelva gånger. Sparkade till foten på gympan (missade fotbollen och drämde foten i golvet) så att jag inte kunde gå på den ordentligt på några timmar, har rivit upp sår på fingrarna och min nacke är nu skadad igen tjoho (högersidan är hemskt just nu). Dessutom har vi dansat Capuera (vet inte hur det stavas) på gympalektionen i tisdags och jag går runt med träningsverk överallt. Underbara vecka.

Tokio Hotel-konserterna är nu inställda. Nytt datum för Sverige kommer inte. Tack så mycket.

_______________________________________

Idag har varit den enda dagen på hela veckan som faktiskt gått fort. Det var jättefint väder i morse (nu är det inte alls fint, det regnar och blåser) och jag var otroligt fotosugen. Den blå himmeln är inte alltid framme här nere. Nu står alla träd i blom också så jag är i himmelriket egentligen för nu har jag lite nytt att ta foto på.

Är sugen på att shoppa. Känns som om jag gått ner i vikt (iaf i omfång för vågen tycker inte att jag gjort det) så jag är sugen på att se vad som finns. Jag letar rockkläder. Tänk... bandtröjor, jeans, trasiga grejor. Eller tja, ren rockstil helt enkelt. Jag vet att jag vill klä mig så men det finns inga kläder :( Någon som har några bra tips på butiker som säljer liknande i Malmö/Lund? Är jättesugen på nytt, ska nog rensa ut garderoben i helgen, så har jag något att göra. Och verkligen ta bort allt jag inte använder. Sedan måste ajg städa rummet också. Mina spindlar i fönstret (inte inomhus) har vaknat till liv igen. Har en liten familj (3 st) stora, bruna spindlar som bor där. Nice to know.

Nu så tvingar min bror ut mig, vilket leder till att jag måste gå för att undvika slagsmål. Ska se om jag kan ta mig ut med kameran imorgon. Förhoppningsvis skriver jag väl här också.

Lafayette. 167 cm hög, brun och med en vit bläs som täcker en stor det av hennes huvud och som går snett ut över ena sidan av hennes huvud. Lafayette som inte tycker om vaniljglass och var rädd för ridhusdörren. Som inte kunde högergalopp och som hoppade allt. Hon som var mitt allt under 8 ½ månader. Hon som var den som fick mig att kämpa mig igenom dagarna, som fick mig att känna mig behövd och älskad.


Jag saknar henne, något fruktansvärt.