Louise

Jag har precis varit ute och åkt bil, har varit med föräldrarna och handlat mat, och sorgligt nog är jag på humör för att lyssna på ballader. Är jag på humör för ballader är jag på dåligt humör, de två sakerna går hand i hand. Så fastnade jag med Sugarplum Fairys låt Coming Home och tankarna började rulla.

De säger att borta är bra men hemma är bäst. Det är inte sant. inte i mitt liv. Jag vet inte var jag har mitt hem, för om det skulle vara sant så är det inte här. Jag tycker inte alls om att vara hemma. Tycker inte ens om att vara i närheten av där jag bor. Bara åsynen av huset får mig att bli nedstämd för att jag vet att där inne förvandlas allt till det negativa. Är jag hemma betyder det att jag är ensam och det säger väl allt. Jag är ensam med någon som gör mitt liv sämre och som jag inte klarar av.
   Förra sommaren gick det så utom kontroll att jag var i valet och kvalet till att flytta. Hade det inte varit så komplicerat med skola osv så hade jag flyttat, ingen tvekan om det. Nu är det inte lättare, jag kan inte undvika personen på något sätt. Var jag än är så är personen och stör. Jag kan inte sätta mig i ett rum med dörren stängd klockan 11 på kvällen utan att personen kommer in och ska rota i garderoben eller hämta något. Jag börjar undra om det verkligen är för att hämta något och inte bara för att kolla vad jag gör om kvällarna. Jo, jag sitter inne och porrsurfar, har camsex och chattar med pedofiler om kvällarna. Suck...

Bara jag tänker på personen börjar jag nästan skaka av irritation och ilska och hur det kunnat gå så långt förstår jag inte. Det värsta är att det har pågått i ca 4 år nu. I början skrev jag ett mail till personen där jag skrev precis vad jag kände, men det slutar med att personen skyller allt på mig. Allt är ju mitt fel, så tycker ju inte jag, jag har bara överreagerat. Nu vet ni det.

Ni undrar kanske varför jag har så mycket emot personen, vad personen egentligen gjort mot mig. Ingen misshandel eller något så det är lugnt, men så mycket annat som har förstört mig inifrån på så många sätt. vad tänker jag inte berätta, det är för privat, men det har sårat mig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Det har inget slut och jag står inte ut. Jag vill bort, långt bort där jag slipper att ens tänka på stället som jag kallar hem. Jag vill umgås med folk som jag tycker om och som tycker om mig och jag vill kunna njuta av livet. Och jag vill kunna vara ensam någon gång utan att falla i en tung deppighet som inte försvinner i första laget. Jag vill bort.