2008-02-24
Hade feber igår. Tog 2 timmar för folket här hemma att inse att jag mådde dåligt, och det insåg de när jag kommer ut i köket, skakande så att jag knappt kan stå upp och med tårarna rinnande. Det är sjukt. Säger Carl att han har ont i huvudet åker de in till doktorn på 5 min. Rättvisa, oja.
Aja, dagen började med att jag mådde illa, något fruktansvärt. Sedan blev det värre och värre, så jag gick och la mig i soffan. Då börjar huvudvärken och efter 1 timme så fryser jag så mycket att jag benen krampade. Mysig känsla... Då går jag ut i köket där mamma står och hon tar med ett täcke in till soffan. Sedan går det ytterligare en timme och så är det mat. Jag rörde mig inte, hade ingen ork alls, utan de andra tre sitter i köket och äter. Så undrar pappa varför jag inte är det. Så svarar då mamma att jag trodde jag hade feber.
"Tror hon att hon har feber" eller något svarar dåpappa med världens jävla sarkasm i rösten. TACK. Jag betyder mycket i den här familjen, jadå.
Aja, då får jag nog och går upp till toan och tar tempen, som visar att jag visst det har feber. Drar mig tillbaka till soffan, skitsur, och lägger mig där. När de senare har ätit färdigt kommer mamma in till mig med mat och jag säger sarkastiskt (jag var på väldigt dåligt humör) att jag har feber. DÅ börjar folk inse att Louise kanske inte mår så väldigt bra. Det är min familj.
Blev bättre framemot kvällen, men när jag skulle sova kom febern tillbaka. Var uppe och sprang 2 ggr under natten och mådde allmänt dåligt. När jag väl somnade var jag helt utmattad.
Idag har jag ingen feber, men mår så illa att jag inte kan äta alls. Testade med några vindruvor, men icke. Och pappa är skitförbannad på mig för att jag inte ville följa med ut och gå. Allt är väl som vanligt. Och så missar jag en fotoutställning i Helsingborg som jag ville se. Underbart. Nu sitter jag och nästan gråter över allt, bland annat det jag skiver nu. Hormonerna som spelar antar jag...
Aja, dagen började med att jag mådde illa, något fruktansvärt. Sedan blev det värre och värre, så jag gick och la mig i soffan. Då börjar huvudvärken och efter 1 timme så fryser jag så mycket att jag benen krampade. Mysig känsla... Då går jag ut i köket där mamma står och hon tar med ett täcke in till soffan. Sedan går det ytterligare en timme och så är det mat. Jag rörde mig inte, hade ingen ork alls, utan de andra tre sitter i köket och äter. Så undrar pappa varför jag inte är det. Så svarar då mamma att jag trodde jag hade feber.
"Tror hon att hon har feber" eller något svarar dåpappa med världens jävla sarkasm i rösten. TACK. Jag betyder mycket i den här familjen, jadå.
Aja, då får jag nog och går upp till toan och tar tempen, som visar att jag visst det har feber. Drar mig tillbaka till soffan, skitsur, och lägger mig där. När de senare har ätit färdigt kommer mamma in till mig med mat och jag säger sarkastiskt (jag var på väldigt dåligt humör) att jag har feber. DÅ börjar folk inse att Louise kanske inte mår så väldigt bra. Det är min familj.
Blev bättre framemot kvällen, men när jag skulle sova kom febern tillbaka. Var uppe och sprang 2 ggr under natten och mådde allmänt dåligt. När jag väl somnade var jag helt utmattad.
Idag har jag ingen feber, men mår så illa att jag inte kan äta alls. Testade med några vindruvor, men icke. Och pappa är skitförbannad på mig för att jag inte ville följa med ut och gå. Allt är väl som vanligt. Och så missar jag en fotoutställning i Helsingborg som jag ville se. Underbart. Nu sitter jag och nästan gråter över allt, bland annat det jag skiver nu. Hormonerna som spelar antar jag...
2008-02-22
Turn around, I aint here
Doesn't count, far or near
Jag har lyssnat för mycket på låtar jag inte borde lyssna på. Så duktig är jag. Har ännu en gång bevisat för mig själv var jag står i livet, och att jag inte kan ändra på det. Har förstört alla mina chanser och nya kommer inte komma förrän efter sommaren, om jag inte sabbar det då också. Måste säga att det känns lockande.
Tycker inte längre så synd om mig själv. Är numera bara arg, arg för att jag inte kan lyckas med det jag borde, att jag ger upp och att jag inte är tillräckligt bra för andra. "Men, det är klart att du räcker till, det är bara du som tror det." Oja, det är ju bevisat. Senaste gången någon ringde mig självmant var nog för 4 år sedan. Jag har aldrig blivit bjuden till fest, eller till någon annan kväll med folk. Känns skitbra. Har gått miste om ett tonårsliv, min bror som är 2 år yngre har upplevt dubbelt så mycket som mig. Det är alltid jag som sitter hemma på helgerna, som spenderar lov för mig själv och som får ta varenda intiativ om jag ska få sällskap över huvud taget.
För tillfället bjuder jag på mig själv så mycket jag bara kan. Men att man fortfarande inte är omtyckt på rätt sätt går inte att ändra på. Jag försöker och gör det bästa av dagarna, och mer än så kommer det inte bli. Som jag sa innan har jag haft mina chanser, men sumpat dem. Jag har ingenmer än mig själv att skylle. Inbillar jag mig.
Jag vet varför allt hände. Jag vet vems fel det är. Jag är delaktig, men det stora hela ligger inte på mig. Men, jag tänker inte berätta vem eller vad, just nu klagar jag bara.
I dagens läge är jag världens mest osociala människa. Jag är rädd för människor, rädd för att bli sårad eller skadad på ett eller annat sätt. Jag kan inte prata med folk, så hur jag ska klara mig senare i livet vet jag inte. Har förlorat all min förmåga att kommunicera alls. Går mest och pratar om en massa onödiga saker hela tiden (nu gäller det folk jag känner), vilket som antagligen kan vara rätt jobbigt. Men pratar ingen med mig får väl jag prata, så lätt är det. Och ibland verkar det uppskattat, takc och lov. Har faktiskt vissa som gör mina vardagar bättre, men det är fortfarande ingen relation som man sitter i timmar i telefonen eller bjuder hem varandra. Inte än, och antagligen inte senare heller.
Nu avslöjar jag snart för mkt. Nu ska jag hitta en plan som gör att jag går ner 5 kg på 6 veckor. Någon som har ett tips? Har totalt tappat motivationen till att röra mig, träningen är inte alls lockande längre. Den försvann nog helt samtidigt som jag skadade knäna i vintras. Där gick gränsen typ. Är det inte knäna är det magen och är det inte den så är det knäna. Jävla kropp. Den dagen jag mår fysiskt bra ska jag skrika så högt av glädje att grönland hör det.
Sedan har jag problem med gymnasievalen. Jag vill inte bli fotograf. Tror jag. Jag vill blir gitarrist. Så, där kom min lilla hemlighet. Jag vill kunna, kunna riktigt jäkla bra. Men ska jag då söka in på Spyken och utmana mig själv, eller ska jag ta den säkra vägen via Vipan. För jag vet inte. Det är lättare att bli fotograf än gitarrist, dessutom kan jag spela på fritiden och bli bättre och bättre under åren. Men men. Jag kommer nog ångra mig i vilket fall som helst. Vipan känns helt enkelt fel. Vill egentligen in på Bryggeriet om jag nu ska söka Media, men så är jag ju så duktig att jag går på utbildningen. Det är inte alls kul. Det lär inte bli bra. Tack och lov är det "bara" tre år.
Dagens största problem är de som egentligen är minst.
Doesn't count, far or near
Jag har lyssnat för mycket på låtar jag inte borde lyssna på. Så duktig är jag. Har ännu en gång bevisat för mig själv var jag står i livet, och att jag inte kan ändra på det. Har förstört alla mina chanser och nya kommer inte komma förrän efter sommaren, om jag inte sabbar det då också. Måste säga att det känns lockande.
Tycker inte längre så synd om mig själv. Är numera bara arg, arg för att jag inte kan lyckas med det jag borde, att jag ger upp och att jag inte är tillräckligt bra för andra. "Men, det är klart att du räcker till, det är bara du som tror det." Oja, det är ju bevisat. Senaste gången någon ringde mig självmant var nog för 4 år sedan. Jag har aldrig blivit bjuden till fest, eller till någon annan kväll med folk. Känns skitbra. Har gått miste om ett tonårsliv, min bror som är 2 år yngre har upplevt dubbelt så mycket som mig. Det är alltid jag som sitter hemma på helgerna, som spenderar lov för mig själv och som får ta varenda intiativ om jag ska få sällskap över huvud taget.
För tillfället bjuder jag på mig själv så mycket jag bara kan. Men att man fortfarande inte är omtyckt på rätt sätt går inte att ändra på. Jag försöker och gör det bästa av dagarna, och mer än så kommer det inte bli. Som jag sa innan har jag haft mina chanser, men sumpat dem. Jag har ingenmer än mig själv att skylle. Inbillar jag mig.
Jag vet varför allt hände. Jag vet vems fel det är. Jag är delaktig, men det stora hela ligger inte på mig. Men, jag tänker inte berätta vem eller vad, just nu klagar jag bara.
I dagens läge är jag världens mest osociala människa. Jag är rädd för människor, rädd för att bli sårad eller skadad på ett eller annat sätt. Jag kan inte prata med folk, så hur jag ska klara mig senare i livet vet jag inte. Har förlorat all min förmåga att kommunicera alls. Går mest och pratar om en massa onödiga saker hela tiden (nu gäller det folk jag känner), vilket som antagligen kan vara rätt jobbigt. Men pratar ingen med mig får väl jag prata, så lätt är det. Och ibland verkar det uppskattat, takc och lov. Har faktiskt vissa som gör mina vardagar bättre, men det är fortfarande ingen relation som man sitter i timmar i telefonen eller bjuder hem varandra. Inte än, och antagligen inte senare heller.
Nu avslöjar jag snart för mkt. Nu ska jag hitta en plan som gör att jag går ner 5 kg på 6 veckor. Någon som har ett tips? Har totalt tappat motivationen till att röra mig, träningen är inte alls lockande längre. Den försvann nog helt samtidigt som jag skadade knäna i vintras. Där gick gränsen typ. Är det inte knäna är det magen och är det inte den så är det knäna. Jävla kropp. Den dagen jag mår fysiskt bra ska jag skrika så högt av glädje att grönland hör det.
Sedan har jag problem med gymnasievalen. Jag vill inte bli fotograf. Tror jag. Jag vill blir gitarrist. Så, där kom min lilla hemlighet. Jag vill kunna, kunna riktigt jäkla bra. Men ska jag då söka in på Spyken och utmana mig själv, eller ska jag ta den säkra vägen via Vipan. För jag vet inte. Det är lättare att bli fotograf än gitarrist, dessutom kan jag spela på fritiden och bli bättre och bättre under åren. Men men. Jag kommer nog ångra mig i vilket fall som helst. Vipan känns helt enkelt fel. Vill egentligen in på Bryggeriet om jag nu ska söka Media, men så är jag ju så duktig att jag går på utbildningen. Det är inte alls kul. Det lär inte bli bra. Tack och lov är det "bara" tre år.
Dagens största problem är de som egentligen är minst.
2008-02-22
Saker jag borde ha gjort idag:
Beställa tid hos frisören
Göra tyska och teknikläxa
Städa mitt rum
Gått ut och gått en runda
Måla naglarna
Fixat håret
Saker jag gjort idag:
Gjort början på Power Pointen till No:n klar
Gjort sallad
Plockat ur diskmaskinen
Suttit och gjort nada vid datorn
Redigerat och lagt ut bilder på bdb (Svartfisk)
Försökt börja ta ut träningslåtar till gympan
Försökt lärt mig nytt på gitarren (slutade med introt till en låt, 1000 meere)
Såg 10 min på Oprah
Spelat Playstation ^^
Lat dag idag med andra ord. Imorgon ska jag och mamma gå ut och gå en runda för att beställa klipptid till mig. Jag har inte kunnat göra klart No:n eftersom jag har skickat fel sak. Har det färdiga i skolan. Kul kul. Men förhoppningsvis blir en del till klar imorgon.
Göra tyska och teknikläxa
Städa mitt rum
Gått ut och gått en runda
Måla naglarna
Fixat håret
Saker jag gjort idag:
Gjort början på Power Pointen till No:n klar
Gjort sallad
Plockat ur diskmaskinen
Suttit och gjort nada vid datorn
Redigerat och lagt ut bilder på bdb (Svartfisk)
Försökt börja ta ut träningslåtar till gympan
Försökt lärt mig nytt på gitarren (slutade med introt till en låt, 1000 meere)
Såg 10 min på Oprah
Spelat Playstation ^^
Lat dag idag med andra ord. Imorgon ska jag och mamma gå ut och gå en runda för att beställa klipptid till mig. Jag har inte kunnat göra klart No:n eftersom jag har skickat fel sak. Har det färdiga i skolan. Kul kul. Men förhoppningsvis blir en del till klar imorgon.
2008-02-22
Klockan är 00:02, jag lyssnar på Lukas Rossi och snart ska jag sova. Datorn har stora problem och den hatar mig. Kan inte lägga in bilderna från kameran och bloggen kom jag inte in på. Myspace är också helknas.
Vad jag skulle skriva innan har jag ingen aning om.
Vet ni! Nu är jag helknäpp, värre än vanligt. Var och hyrde film efter att Carl klippt sig idag, och där var ingen jag ville se. Den första känslan som kommer upp är samma deprierande ensamhet. Saknaden efter något jag haft men som inte längre är kvar, emot min vilja. Det är hemskt. Hatar den.
Så, nu bytar vi låt till Toby Rand - Throw it away. Om jag inte somnar sen blir det väl The Killers - Somebody told me. Men jag tror jag ska sova.
6 veckor kvar till Tokio Hotel nu. Och min vikt går ingenstans, på grund av mig. Jag är så trött på mig själv, för att jag fortfarande inte uppnått något. Jag vet ju varför, men det gör mig ännu argare. Och denna gången blir jag inte taggad av ilskan, utan bara trött. Vill inte, kan inte allt lösa sig själv?
Oh oh oh ohoh oh.
Har mina ryck. Klockan är ju 5 över 12 på natten. Då får jag lov. Dessutom pratar ingen med mig. Tråkmånsar där ute. Men där vet jag varför där med.
Nu vill jag inte behöva spara mer. Vill ha råd med en elgitarr. Nu tack. Är trött på min akustiska, vill lära mig solon, vill leka. Vill att det låter bra. Vill även ha mer att spela, om någon har ett bra tips på en låt.
Oh oh oh ohoh oh.
Nu har jag inget vettigt, inte ovettigt heller för den delen, att skriva. Så jag ska gå och sova. Ingen The Killers. Får bli imorgon. Godnatt.
Vad jag skulle skriva innan har jag ingen aning om.
Vet ni! Nu är jag helknäpp, värre än vanligt. Var och hyrde film efter att Carl klippt sig idag, och där var ingen jag ville se. Den första känslan som kommer upp är samma deprierande ensamhet. Saknaden efter något jag haft men som inte längre är kvar, emot min vilja. Det är hemskt. Hatar den.
Så, nu bytar vi låt till Toby Rand - Throw it away. Om jag inte somnar sen blir det väl The Killers - Somebody told me. Men jag tror jag ska sova.
6 veckor kvar till Tokio Hotel nu. Och min vikt går ingenstans, på grund av mig. Jag är så trött på mig själv, för att jag fortfarande inte uppnått något. Jag vet ju varför, men det gör mig ännu argare. Och denna gången blir jag inte taggad av ilskan, utan bara trött. Vill inte, kan inte allt lösa sig själv?
Oh oh oh ohoh oh.
Har mina ryck. Klockan är ju 5 över 12 på natten. Då får jag lov. Dessutom pratar ingen med mig. Tråkmånsar där ute. Men där vet jag varför där med.
Nu vill jag inte behöva spara mer. Vill ha råd med en elgitarr. Nu tack. Är trött på min akustiska, vill lära mig solon, vill leka. Vill att det låter bra. Vill även ha mer att spela, om någon har ett bra tips på en låt.
Oh oh oh ohoh oh.
Nu har jag inget vettigt, inte ovettigt heller för den delen, att skriva. Så jag ska gå och sova. Ingen The Killers. Får bli imorgon. Godnatt.
2008-02-21
God kväll.
Sitter just nu och drömmer om hur fint mitt hår hade blivit om den 3 cm långa utväxten färgats bort och om de numera ofrivvilgt raka lockarna vore uppklippta. Sedan, om jag var duktig, skulle jag köra en inpackning i det och låta bli att platta det så ofta. Kanske sätta upp det en vacker dag. Jag får väl pallra mig iväg till frisören och slösa upp mina sista pengar. Någon annan som har en bra lösning? :) Gärna något som funkar medan jag knäppetr med fingrarna och det får gärna vara gratis.
Aja, jag fortsätter skriva lite senare. Nu ska jag med min bror när han klipper sig och få lite luft!
Sitter just nu och drömmer om hur fint mitt hår hade blivit om den 3 cm långa utväxten färgats bort och om de numera ofrivvilgt raka lockarna vore uppklippta. Sedan, om jag var duktig, skulle jag köra en inpackning i det och låta bli att platta det så ofta. Kanske sätta upp det en vacker dag. Jag får väl pallra mig iväg till frisören och slösa upp mina sista pengar. Någon annan som har en bra lösning? :) Gärna något som funkar medan jag knäppetr med fingrarna och det får gärna vara gratis.
Aja, jag fortsätter skriva lite senare. Nu ska jag med min bror när han klipper sig och få lite luft!
2007-02-10
Long time no see. Jag måste bli bättre på att skriva här.
Ni anar inte hur ensamt det var att vakna idag. Önskade innerligt att det skulle komma en arm och lägga sig runt min midja, men önsketänkande leder aldrig någonstans.
Jag bröt ihop igår. Gick runt i 1 och en halv dag och knarkade sönder Tokio Hotel, vilket som aldrig slutar bra för mig. Jag kan inte sluta lyssna på de låtarna som får mig att må sämst, och det ledde till ett sammanbrott i mitt huvud.
Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag kan inte längre styra mig själv. Jag skriker på mig själv, men får ingen respons. Det är för jävla läskigt. Någon som är/varit med om samma sak? För jag vet inte vad jag ska göra, och den här gången kommer det sluta illa.
Ska snart ut och rensa ut huvudet med Izabell, om hon vill tvätta färdigt snart dvs haha. Borde göra matte, men orkar inte. Testade innan men det sket sig. Fel på allt jag gjorde så jag är väl inte vaken än. Aja. Lyssnar på Timo istället och väntar.
Ciao ;D