Louise

Så här tom har jag nog aldrig känt mig. Det är nästan så att jag saknar ångesten, då visste man iaf att man levde. Nu har jag ingenting inuti mig. Allt är verkligen tomt. Allt utom den stora klumpen som hänger i bröstet på mig och inte vill försvinna. Den gör det bara svårare att andas. Har ni någonsin upplevt det, att andas bara är jobbigt så man helt enkelt låter bli tills kroppen säger ifrån? Välkommen till min vardag i så fall.

Det blir ingen cykeltur. Jag är för svag i huvudet för att klara av att ens lämna sängen. Vill bara gå och läga mig igen och sova bort allting. Det går inte. Ingenting går. Jag får se var jag tar vägen.

Nu har det gått så långt att jag inte kan se mig själv i spegeln igen. Imorgon tänker jag ta cykeln (eftersom det inte blir något Danmark iaf) och ge mig iväg med kameran. Kanske hälsa på Bob. Kanske sätta mig mitt ute på ett fält och spela gitarr. Eller kanske sjunga medan jag kör på motorvägen. Jag får se vad som händer. Det blir kanske inga bilder, inget gitarrspelande och ingen motorväg. Vad som händer får vi veta imorgon.

Nu ska jag gå och sova innan jag börjar gråta. Nej, jag mår inte bra. Tack för omtanken.

Har ändrat designen igen. Bara något simpelt som påminner starkt om min myspace-design. Jag var trött på den gamla.

Jag ser att det är några som varit uthålliga och kommit in och besökt min blogg fastän jag inte uppdaterat den på typ två veckor. Jag kan antingen göra er besvikna och säga att det kommer fortsätta att se ut sådär, eller så kan jag göra ett nytt ryck och sätta igång och skriva av mig igen. Jag går med det första.

För det första: Vad är poängen med att skriva av sig när man redan skrivit hur man mår typ en miljon gånger och ingen reagerar och jag inte mår bättre av det?
För det andra: Vem vill egentligen läsa det som jag skriver? Kommentera gärna och säg för jag förstår inte själv varför man skulle vilja läsa det.
För det tredje: Just nu mår jag faktiskt lite bättre. Det kan bero på att sedan jag kom hem från Göteborg har Izabell träffat mig nästan varje dag. Så med det menar jag att jag inte har något vettigt att skriva alls, för när jag mår bättre är jag tom på känslor. Jag kan förklara mer ingående om vad jag menar med det en dag om ni inte skulle förstå.

Imorgon är det träff med Linnea i Lund, på onsdag Köpenhamn och Muse-biljetter med Izabell och på lördag eller söndag ska jag träna med Lidia. Ibland har jag faktiskt något att göra, fast den glädjen försvinner så fort det är över. Jag tror jag ska uppfinna en robot som kan vara min vän när jag behöver det. Hade varit grymt skönt.

Bilder från tivolirock uppe på min bdb nu. (Svartfisk heter jag som vanligt). Och ja, jag har skaffat lösen, så logga in om ni ska kolla.

Hela dagen igår spenderades i Kristiansstad med Izabell, på Tivolirock. Åkte så att vi var framme kvart i tolv och sen dess stod vi längst fram i mitten vid träscenen i 13 timmar. Vi klarade av 6 band (Abednegro stands tall, Markus Krunegård, Dead By April, Sugarplum Firy, bob hund och The Sounds), massor av hänga gubben och trängsel som gjorde att vi idag inte kan röra på oss. Jag har till och med blåmärken efter min bh. Dessutom så fick vi massor av uppmärksamhet, vi stod ju där hela dagen. Blev pekad på av Pontus (hette han uppenbarligen) i Dead By April, Carl i Sugarplum Fairy kommer och ställer dig några decimeter ifrån mig (scenen var typ 5 meter bort, om inte mer, så han hoppade ner som så många andra artister) och där skulle han väl göra något men blev bortdragen av tjejerna brevid mig, gjorde high five med Markus Krunegård och sjöng med Maja i The Sounds, hon stod en meter ifrån mig och sträckte ut micken till mig och såg allmänt lycklig ut när jag sjöng. Haha, dessutom så har jag haft fingrar i öron och röv, fått två smällar i ansiktet (en rak höger i ögat och en käftsmäll), haft skrev i ansiktet (både från vakter och sångaren i bob hund) och sångaren i bob hund stod även och trampade på mig 2 ggr. Så jag är helt misshandlad idag, men jag är glad. Det enda som inte var värt den fruktansvärda trängseln var The Sounds och bob hund. Det var verkligen inte värt det. Då ska man stå längre bak och ha kul, inte bli mosad och ha fingrar upp under tröjan och ner i byxorna, fötter på sina och huvud som slår in i sitt eget. Men det är så det ska vara, jag är bara bortskämd. Så det var kul. Bilder kommer att komma in när vi bytat ut min dator där nere, ska få en ny :) Den kommer bli klar ikväll någon gång.

Sitter och väntar på att mina föräldrar kommer hem så att jag kan beställa hem en ny skiva. Under tiden lyssnar jag på Sebastian Karlsson, stör min bror som sitter på den andra datorn och stör mig på att musiken hackar. Det var länge sedan jag lyssnade på honom, har glömt hur bra han är. Ni borde också lyssna.

Så hur går det? Det går för jävligt som vanligt. Sitter och stirrar rakt fram, sover bort dagarna och kan inte gå och lägga mig för jag är rädd för mig själv. Jag vet inte var jag ska vända mig heller. En psykolog igen är inte lönt för jag berättar inte det jag borde ändå. Jag vill prata om det men det kommer inte ut ur munner. Det är precis som i filmerna, karaktären öppnar munnen men inser att han/hon inte får fram ett ljud och stänger den igen. Det är konstigt för jag har aldrig haft några problem med det.

Det enda som går bra är bilkörningen. Jag är bättre än vad jag förväntade mig. Men det är inte särskilt kul egentligen, bara när man testar nya saker. Dessutom blir jag nervös varenda gång jag ser en bil. Det är inte bra.

Nu ska jag återgå till att tycka synd om mig själv och försöka hålla mig ifrån att bli schitzofren.

Jag har samma mentala styrka som en sten. Mest om ni ville veta. Ingenting går rätt.

Kort inlägg, utan mening egentligen. Synd.

Hemma igen, mest för att jag trodde att jag kunde föra bort tankarna. Det kunde jag inte. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Vill inget annat än att sitta och stirra rakt fram. Ingen tar hur jag mår på allvar och jag börjar tro att det är något allvarligt fel på mig. Men jag vet bättre. Jag vet varför jag mår som jag gör. Jag kan bara inte göra något åt saken.

Så nu sitter jag och stirrar rakt fram, vill ha mjukglass och vet inte riktigt var jag ska ta vägen.