Louise

Pier pressure

Dagen började med att jag vaknade kl 06:15 av en vidrig signal från mobilen, just därför jag har den som alarm. Jag smög upp och åt, två knäckebröd med salami och ett glas juice, innan jag gjorde mig iordning.
Iklädd ett par gråa jeans med svarta fläckar, ett gulgrönt linne med en svart skjorta över, ett rosa halsband och mina fejkvans körde mamma mig till bussen 07:40. Väl framme i Lund mötte jag Izabelle som väntade på mig och vi satt nervöst och pratade innan vi gick på bussen. Vi satte oss där bak och väntade på att den skulle avgå, vilket den gjorde kl 08:30.

Vi satt i bussen tills ca kl 14:00. Vi stannade bara 2 gånger så att vi kunde gå på toa, och vi blev även försenade på det ena stället där vi tydligen skulle hämta upp folk.
När vi körde förbi Lissebergbörjade nervositeten komma, och när vi såg skyltar där det stod "Frihamnen" så blev hela bussen fylld av ett ganskla högt mumlande, och allas händer pekade ut mot skyltarna.

När vi kom fram till ingången var den låååånga kön det första vi såg. Men det tog inte så lång tid och jag fick tag i öronproppar som jag såklart glömt ta med mig.
De kollade biljetterna, rotade igenom väskorna och sedan var vi inne.

Det första vi gjorde var att lämna in en väska med tex en MP3 och en Ipod i en "garderob". Seda gick vi till Close-up scenen för att se vårt första band; Tony Clifton. Efter det fortsatte vi till scen 1 där vi såg Blindside på scen 2 och senare Neverstore på scen 1.
Scen 1 och 2 låg precis bredvid varandra, med bara ett kravallstaket mellan.



Under Neverstore gick jag runt och letade efter en bra plats där jag kunde stanna, och hittade en vis sidan på scen 2. Därifrån såg jag båda scenerna utan problem. Så jag satte mig mot staketet och halvsov till Less than Jake som spelade efter Neverstore på scen 2.

Nästa var The sounds, scen 1. Som jag längtat, älskar deras musik. Maja drog även upp några vänner; Bam Magera och hans Missy. Bam sa något i stil med "Alla vet ändå vem jag är." innan de tramsade lite på scenen och gick och ställde sig åt sidan medan The sounds satte igång igen.

Efter The sounds var det CKY på scen 2. Jag hämtade dricka, kom tillbaka till min plats som fortfarande var ledig, och halvsov igen. Ända tills Mando Diao började spela på scen 1, efter att CKY var klara.

Efter Mando Dioa kom en trött och lycklig Izabelle till mig och satte sig medan hon hällde i sig nästan allt mitt vatten, vilken som inte gjorde något för man fick inte korkar på flaskorna (!), medan vi lyssnade på Gogol Bordello som ingen av oss gillade.
Snart sprang hon iväg till Close-up scenen medan jag började trängas med Billy Talent fans som inte blev insläppta till scen 1.
Jag har alltid gillat de låtar jag lyssnat på när det gäller Billy Talent, men inte förrän nu vet jag hur mycket. Ska lyssna riktigt mycket. Konserten var förresten underbar, jag älskade låtarna. Det är något speciellt med kanadensare, haha.

Äntligen var det dags för mina artister! Avril Lavigne på scen 2. Måste jag nämna att vakterna vägrade släppa in alla My Chemical Romance fans till scen 1, där de skulle spela, så jag som stod bredvid ingången dit fick inte knappt se Avril! Jag har älskat hennes musiuk så länge jag kan minnas,och när hon väl kommer och jag får chansen att se henne live, tror ni inte att allasoka vara längre än mig? Dessutom kunde jag inte röra mig, då skulle jag förlora platsen, haha. Men det jag såg var mycket bra, hon är härlig.
Men jag stod tappert och sjöng med i låtarna medan jag försökte behålla platsen och se henne samtidigt.

Tyvärr slutade hon spela, men nu var4 det dags! Klockan 22:20, mörkret började ta över himlen och vakterna släppte äntligen in alla fans. Jag stannade kvar, orkade inte trängas och jag såg helt utmärkt.
Publiken blev högljudd, de skrek och pratade nonstop, precis som det ska vara. När de hissade upp My Chemical Romances logga på scenen blev alla helt utom sig. Man visste itne vad man skulle göra, det var ju dags!
10 min, 5 min, 1 min, herrejävlar! (Ursäkta svordomen, men det går inte att beskrivas bättre) Bandet entrar scenen, publiken blev galen och den bästa kvällen i mitt liv började när de körde den första låten, This is how I disappear.

De körde sång på sång, alla från The black parade och 3 - 4 gamla. I'm not okay, Welcome to the black parade, Sleep....

Vilket jävla drag det var! (Ursäkta) Inte en enda stod still, alla händer var i luften, alla sjöng, alla hoppade. Låter som vilken konsert som helst, men det här var något extra.
Gerard  sa "fucking" i varenda mening, det är nog mitt starkaste minne. (Ursäkta igen, men detta måste kommenteras) "What a fucking beautiful day", "You are so fucking beautiful" (Om oss svenska flickor), "I wanna se you're fucking hands"....
Han körde någon kycklingdans, han "grät", han hoppade, skrek, pratade med folk på en bro, säg något han inte gjorde, haha.

Det blev en version av Cancer där det bara var sång och piano, mycket fin.
Mama, Welcome to the black parade, Famous last words, I don't love you och Teenagers var de låtarna med mest drag, Mama var extremast. Aldrig varit med om något liknande, det var helt otroligt.

Jag ville bara ha mer, men kl 00:00 lämnade de scenen för kvällen och jag mötte Izabelle och gick tillbaka till bussen. 00:30 blrjade den rulla, men inte förrän 01:00 var vi ute från området. Med min MP3 i öronen somnade jag , vaknade jag, somnade, vaknade jag... I Helsingborg vaknade jag sista gången, och min kontaktlins ploppade ut, haha.
Vi stannade två gånger på vägen, men ingen orkade gå av, hela bussen sov.  04:30 vra vi framme och Pappa hämtade mig och Izabelle, lämnade henne vid hennes hus och körde sedan hem.
KLockan 05:00 låg jag i sängen och slocknade direkt.

Jag vaknade igen kl 15:40. Sedan dess har jag gått runt med My Chemical Romances låtar på huvudet.

Jag är helt desperat, jag vill tillbaka nu! Nu, nu, nu! Allt var så underbart, det enda som gick fel var det på bussen. Mennena jag har slår allt, jag kommer kanske aldrig uppleva det här igen. Det var endå min första "rikitga" festival, har varit på små grejer, men detta var ju stort, haha.  Dagen var underbar och jag kommer alltid minnas den med både glädje och sorg. Sorgen av att den är slut....





Efter Pier Pressure har jag spenderat veckan uppe hos Mormor, hon har varit på akuten och hon behövde sällskap, så jag blev ivägskickad i Måndags, bara någon timme efter att jag vaknat. Men nu är jag hemma igen.

Ha det allesammans :)