Louise

It all ends up in misery


Allt jag ville nu efter sommaren var att starta om på nytt, bli en ny människa. Det lyckades jag med de första veckorna men sedan började allt falla samman. Jag kämpar med mitt mentala tillstånd, jag mår inte alls bra, och jag tappar min personlighet. Jag pratar knappt och när jag väl pratar känns det som om ingen egentligen bryr sig. Det känns som om jag är en i mängden, den där som alla lägger märke till men bestämmer sig för att inte bry sig om.
Jag vet inte om det är så det är, jag vet inte någonting nu längre. Allt jag vill ha är vänner som faktiskt bryr sig om man hinner med när de går, som undrar hur man mår, som gärna sätter sig och pratar med en och som faktiskt ser en och inte bara går förbi. Det känns som om jag är tillbaka i början av högstadiet igen, och det känns för jävligt.

Jag tappar min personlighet, som jag sa innan. Jag känner itne igen mig själv längre. Jag säger saker jag inte menar eller så pratar jag inte alls, jag är otroligt negativ till allt, jag är håglös och sitter mest och tittar rakt fram. Det är sjukt och jag fattar det inte. Det värsta är att jag inte tänker på det förrän jag kommer hem. Så visst, jag förstör för mig själv, men jag behöver hjälp med att bli bättre och den finns uppenbarligen inte.

Den hjälpen jag behöver är vänner. Jag vill ha människor att ha roligt med, som kan få mig att glömma bort allt annat. Det är välfigt lätt att lyckas, få mig bara att prata med er och ni har gjort min dag. Jag vet om att jag ligger riktigt långt efter alla andra när det kommer till att ha upplevt saker i livet. Jag har spenderat det mesta av mitt liv med att sitta ensam på mitt rum och lyssna på musik, och jag hatar det.

Men har jag inga vänner alls? Jodå, jag har vänner. Men det räcker inte. De kan inte underhålla mig 8 timmar i skolan, de kan inte träffa mig varenda helg, de räcker inte för mitt ego. Det är så att jag inte är nöjd med något, aldrig. Jag vill alltid ha mer och vara bäst. Får jag alla rätt på ett prov vill jag ha ett plus i kanten, går jag ner 5 kg vill jag gå ner 5 kg till. Det slutar inte, och det har alltid varit så. Dessutom kan jag inte få nog av saker och personer som jag tycker om, för jag vet att de ändå försvinner igen en dag. Och just nu känns det som om nästan allt är borta.

Jag behöver typ en mentor, som kan lära mig hur jag ska göra. Hur jag ska bli omtyckt av andra, om hur jag ska klara mig igenom dagarna utan att ångra att jag ens gick upp, för att sedan vakna med ångest dagen efter och veta att den dagen kommer bli precis som de förra. Jag behöver hjälp.

Värdelösa vecka, världelösa helg. Välkommen nya värdelösa vecka, välkommen nya värdelösa helg.

Jag är så trött på mig själv. Jag går och klagar över allt och fast jag vet att allt är mitt fel och ingen annan kan göra något åt det. Jag är ledsen över om jag är irriterande och negativ, men det är den jag blivit. Jag tar inte personer på allvar utan tror att de alltid kommer vara här, vilket jag också vet inte är sant om jag fortsätter såhär.

Jag måste göra något åt mig själv, och det nu. Inte på utsidan utan på insidan. För nu har det gått för långt och jag kan inte fortsätta såhär.  Nu ska det bli ett nytt och gladare liv. Och om jag är negativ eller klagar så slå på mig eller något, för jag märker inte att jag är det, så illa har det blivit.

Grattis till mig. Eller inte, för här finns inget att fira. Skitdag.

Jag kunde itne somna igår, inte förrän kllockan var typ 3 på natten och med tanke på att jag gick och la mig vid 11 så är det grymt irriterande. Sedan vaknade jag igen klockan 6 och känner att min rygg gör ont av att jag vridit runt mig när jag inte kunnat sov. Dessutom har jag drömt sjuka drömmar och vaknat från och till hela tiden. 
  Vid 9 inser jag att jag inte står ut me ryggen och går upp, möter en sur mamma som är påväg för att väcka mig för att fira mig. Lyckat alltså, så jag går och lägger mig i soffan och ser på tv med min bror och så säger jag högt och tydligt att jag inte vill att någon ska sjunga för mig för jag hatar det, det har jag alltid gjort. De enda som får göra det är min morbror och moster, bara för att det är dem. Men inte bryr sig någon om det utan det kommer in en vrålande mamma i vardagsrummet och jag sitter och ber henne att sluta, men icke. Tack så mycket lixom (ja, jag har ett hemskt morgonhumör. Vilket de faktiskt borde veta). Så när hon slutar börjar pappa, sen slutar han och hon börjar igen. Så får jag paket och frukost medan min mage börjar göra ont, såklart. Jag är vrålhungrig så jag kastar i mig maten, men så länge tyckte inte de andra att de skulle behöva vänta antar jag, för de gick och så var den morgonen helt förstörd. Så jag öppnade mina paket i min ensamhet och önskade att någon som behöver saker skulle fått dem istället. Tro mig, jag blev glad över vad jag fick (en biljett till Bullet for my valentine, ett halsband och pengar till gitarren) men det kändes inte rätt.

Sedan dör jag framför tv:n med magont och ryggont och önskar mest att dagen var över. Mamma och pappa skulle in till Malmö och göra lite saker och jag ville följa med och ta foto, men mamma säger att de skulle åka in bara en liten stund senare, och jag behövde ladda kameran. Men den lilla stunden visade sig vara ca 2 timmar och så blev jag arg över det också för jag kunde faktiskt fått något gjort och inte legat inne och dött. Men jag sticker till gymmet, efter säkert 20 minuters letande efter allt, och tänker på annat en timme. Bland annat slår jag i garderoben, hittar inte vattenflaskan, lägger mitt ena knäskydd någonstans där jag inte hittar det och får ont i knäna av att springa upp och ner i trapporna tusen gånger.

Så kommer jag hem igen och dör framför tv:n och datorn X antal timmar till. Sedan kommer mina föräldrar hem när jag sitter vid tv:n och frågar hur det är. "Jag har ont i magen och i ryggen" säger jag, sant som det var, och då börjar de. Vi skulle ut och äta på någon restaurang, något jag velat sedan i våras, men så blev det inte.
"Men då ska vi kanske inte ut och äta ikväll. Det går ju inte när du inte mår bra. Vill du stå och vänta bland en massa folk när du inte mår bra?" osv osv. Jag svarar att jag klarar det, men icke. De skulle itne ta med mig. "Vi kan ta det en annan gång. Vi kan äta kinamat istället. Vi kan ta det en annan helg." Jag menar, för fan. Hallå? Är jag inte tydlig nog när jag säger att jag kan åka? Jag önskade mig två saker på min fördelsedag; Att bli firad som vanligt på morgonen och att vi skulle ut och äta eftersom det var helg. Fick jag något?
Så iaf, jag blev sjuklt arg på att de inte lyssnade utan försökte övertala mig om att inte åka någonstans, och jag tappade lusten helt. Sedan sitter de och försöker säga att det är mitt fel att vi inte åkte. Vafan gör jag för fel egentligen?

Sedan dess har jag varit gråtfärdig hela tiden, dålig i magen 2 gånger, fått äta lasagne (som jag nuförtiden inte tycker om) som sedan åkte ut direkt igen, blivit så arg på alla att jag inte ens kan vara i samma rum som någon och så för tillfället dödar min rygg verkligen mig. Jag har skitont och jag vill inte stoppa i mig mer Ipren och grejer.

Nu sitter jag och skakar och är så gråtfärdig att bara tårarna saknas, det gör nästan ont i mig bara jag tänker på dagen. Sist jag såg fram emot något blev jag matförgiftad och låg och spydde, nu så är jag ovän med allt och alla och allt går fel. Jag ska nog bara gå och lägga mig och dö och inte ha något ynka litet liv överhuvud taget. Inte ens det lilla jag har nu. Jag ska sitta hemma och studa och titta på postkodmiljonären varenda jävla dag tills jag dör.