Louise

Jävla ångest, jävla ngest, jävla depression, jävla allt. Just nu är allt så jobbigt att det (åter igen) gör ont inom mig så fort jag börjar tänka. Jag vill inte säga för mycket men jag antar att jag borde, vad kan bli värre? Jag vet att jag skriver kryptiskt och att ingen fattar något, men mer än så kan jag inte göra. Det får mig att sluta tänka och när jag inte tänker gör det inte ont.

Jag bestämde mig för att åka tidigare hem från mormor, jag ångrar mig så in i helvete. Det här var allra sista gången jag vistades i huset, gick runt i trädgården och åkte hem därifrån. Det här kommer på helt fel tillfälle, som om jag inte har tillräckligt mycket att må dåligt över redan. Nu mister jag mitt andra hem, stället som jag trivs bättre i än mitt eget hem (som jag visserligen inte alls trivs i). Där jag alltid har rymt när det varit jobbigt, där jag har mer minnen än jag har från någon annanstans.
Jag vill dit nu igen, men inte en chans att min pappa sätter sig i bilen och kör upp igen. Fan.

Izabell varken loggar in på msn eller svarar på mina sms. Jag vill prata med henne, nu. Jag vill ha igår igen. jag vill sitta på bion och inte behöva tänka alls, bara njuta av filmen. Filmen som idag hemsöker mig och gör mitt liv till ett svart hål som jag inte hittar ur. Det behövs inte det heller, jag har verkligen redan tillräckligt mycket i mitt huvud som förstör.

Och sen har jag såklart den jävla ångesten. Den började i morse. Idag är den över att det är söndag imorgon och då måste jag gå och lägga mig tidigt för att vara tvungen att vakna på måndag. Och jag vill inte. Hatar ångest. Hatar allt.

Hehe, nu gråter jag så det sprutar, det hjälper inte att skriva mer. Stackars er som faktiskt läst, ni fattar väl inget och så är ni antagligen trötta på allt klagande, för här dyker det aldrig upp något annat. Om ni vill veta är jag jävligt trött på det själv också.

Jag har skrivkramp.

Nu är jag så fruktansvärt trött på allt det här. Att alltid behöva gå omkring och tänka på att faktiskt försöka låtsas som om man fortfarande lever. Sanningen är att jag vill inte prata, inte äta, inte sova, inte vakna, inte vara i skolan, inte vara hemma, inte träna, inte umgås med andra, inte vara ensam.........

Hur svårt kan det vara att se att jag mår för jävligt? Bara idag var på jag påväg att börja gråta 4 ggr i skolan innan klockan ens var 12. Jag är uppenbarligen jobbig, konstig, ful, tjock, tråkig eller vad fan det nu är som är fel. Hade alla fått som de ville hade jag inte längre existerat, man tackar. Det är de fina intrycken jag får från många.

Jag går igenom dagarna i en dimma. Det enda jag ser är det dåliga, om inte de bra sakerna är så bra att jag faktiskt inser att andra ser att jag finns. Tjoho, Louise är emo. Ja, jag lyssnar ju på Tokio Hotel och färgar håret rosa. Det är sjukt att jag inte ens kan få lyssna på vad jag vill utan att bli anklagad för att vara en dålig människa. Hur tror ni det känns? Jag får inte klä mig som jag vill, inte sminka mig som jag vill, inte lyssna på den musiken jag tycker om, inte göra vad jag vill och inte säga vad jag vill.
Dag för dag får jag höra sånt här, folk säger inte det rakt ut men de tänker inte heller på att jag sitter bredvid och faktiskt hör vad de säger.

Hälsar gör folk inte häller längre. Jag menar, varför ens låtsas vara glad när de ger fan i om man finns eller inte. Roligt. Så jävla roligt. Och jo, jag säger hej. Men jag tror jag ger upp för det är inte lönt längre. Att sitta vid en sida av ett rum och folk kommer in och sätter sig överallt utam vid mig känns skönt. Jag är inte ensam, nejdå. Men hur svårt kan det vara att bara säga hej? Eller att kanske välja stolen bredvid en istället för att välja en såatt det blir en stol imellan.

Om det är så stora fel på mig, säg det. Så jag vet det för att frysa ut någon på det minsta sätt,eller att ens få någon till att känna sig utfrusen, är bara hemskt. Säg något så jag kan göra något bättre av mitt liv än att försöka kämpa varje dag med att försöka hänga folk i hasorna för att inte bli ensam. För det är vad jag är. En patetisk liten person som aldrig är omtyckt av någon och kämpar för livet för att folk faktiskt bara ska prata med en, vänta på en innan de går någonstans, bjuda med en ut på fika, gå med en till bussen osv. Jag älskar mitt liv.

Emohälsningar från mig.

Filmkväll ikväll. Mys. Fast jag fryser så att jag knappt kan röra fingrarna, de har stelnat.

Nu sitter jag och väntar på Izabell och lyssnar på Sebastian. Kom precis på att AC/DC låter roligare så jag bytar nog snart. Vilket jag gjorde nu.

Veckan har varit... konstig. Jag har varit lite off hela tiden. Men det funkar ändå antar jag. Fick klassfotot i förrgår, vi blev så fina allihopa :)

Nu i efterhand önskar jag att jag varit med på Spykens öppet hus. Eller ja, jag önskar att jag kunde sjunga så jag kunde varit med där. Uppenbarligen kan jag sjunga, men jag vet inte hur det låter så jag tänker helt enkelt inte göra folk glada genom att göra bort mig, inte en gång till. Det är synd för jag mår bra av att sjunga och spela samtidigt, det är mycket roligare än att bara spela. Men samtidigt älskar jag att spela så det gör inte mig så mycket.

Fredag. Vad händer idag? Först ska jag ta mig till en överfull buss, sedan ska jag halvspringa ner till skolan för att ha en lång dag. När jag slutat ska jag träffa Izabell och kanske Challe en stund och sedan ska jag hem och se om jag kan följa med och handla mat för jag kommer inte ihåg hälften av vad jag behöver, och har jag tur kör vi till Ica Maxi och där har de billiga skivor :)

Nu sitter jag och hostar (fick till en ordentlig hostning för en stund sedan ochh jag skakar fortfarande efter den) och lyssnar på Linkin Park. Given up är underbar.

Jag har blivit på betydligt bättre humör. Allt känns mycket lättare helt plötsligt. Jag tränade till och med igår. Nu håller jag nog på att bli sjuk istället, har haft huvudvärk från och till i 4 dagar nu och jag fryser alltid. Det slår väl ut nu i helgen bara för att.

Nu är det snart dags för skola och en och en halv timmes naturkunskap med en lärare som igår pratade om svampar i säkert 20 min, helt i onödan för vi behövde inte kunna det.

Godmorgon.

Igår vände mitt humör helt och hållet. Jag mådde någotlunda bra, fakitskt. Vet inte varför, och det håller i sig. Det kanske var idrotten i skolan, dne gjorde mig på bra humör. Har inte tränat på två veckor nu ju. Ska däremot dra mot gymmet imorgon. Håll tummerna för att mina knän håller för de klarade inte ens idrotten igår och där var det inte mycket som kunde anstränga dem.

Idag är det kort dag. Jag har tre laktioner i skolan, sedan ska jag hem och plugga naturkunskap. Efter det ska min nya byrå hämtas, den är jättefin. Förhoppningsvis får jag en rolig låt på gitarrlektionen så att jag har lite att spela. Fick Timbuktus Tack för kaffet igår, haha. Plus Bob Marley - No woman no cry. Så nu spelar jag hiphop och reagge. Jag vill ha någon rocklåt snart bara för det känns som om de gör allt för att jag ska spela allt annat.

Nu ska jag snart gå, skolan kallar.

God morgon.

Nu sitter jag här och är rädd. Rädd för att återvända till verkligheten. Jag bröt ihop igår, men det ledde bara till bråk. Jag vill slippa fler anledningar till det, jag vill att allt ska vara enkelt för en tid. Men det är för mycket att önska sig.
Dessutom hade en ny hårfärg inte skadat, men även det är för mycket begärt. Det är inte omöjligt, det är bara dyrt. Så är livet; antingen omöjligt eller för dyrt. Nytt mottto.

Vi ska skriva en novell nu idag på en timme. Jag har inget att skriva om. Jag vill inte skriva om det som jag kommit på som nödlösning. Faktum är att jag inte vill skriva alls men det kan jag inte säga till läraren.

Men nu måste jag gå igen. Har benövningar att göra.

Ny månad, nya tider. Det är i alla fall vad jag hoppas för nu under slutet av september och hela oktober har allt fallit samman i mitt huvud. Det snurrar och jag känner inte igen mig själv. Ingenting går rätt längre. Jag har inget positivt att nämna om oktober, ingenting. Jag har bara gått runt och förstört för mig själv och tagit illa upp av allt. 

Nu sitter jag här med skitit hår, nedbitna naglar och fet hy och förstår inte vad som hänt. Jag har inte lust eller ork att göra något. Jag vill helst ligga i sängen hela dagen och försöka sova bort ångesten över att jag inte har något liv. Om två dagar börjar skolan och ångesten över det är redan här på besök. Jag hatar helger. Det enda de är är en nedräkning till veckan efter då allt är tillbaka som vanligt igen och jag står inte ut. Jag går runt och ljuger om hur allt är, och när jag väl säger sanningen blir jag skrattad rakt upp i ansiktet (inte bokstavligen men det känns verkligen så). Mina föräldrar (eller ja, min mamma för min pappa har aldrig brytt sig) är så vana vid att jag mår som jag mår så kommer det på tal så suckar de åt mig och går iväg. Ska det vara så?

Jag vet att jag är tyst och inte har så mycket att säga, att jag kan uppfattas som skittråkig och ointressant, men sådan är jag. Jag är inte så "socialt utbildad" så jag vet itne vad jag ska göra. Jag känner mig bara borta. Så att bli ignorerad och lämnad känns ju asbra just nu.

Snacka om att jag kunnat skriva bra låtar. Synd att alla bra låtar om mitt liv redan är skrivna.

Suck. Jag är så jävla tjatig och ingen, inte ens jag, tycvker det är intressant att läsa om folk som skriver sånt här. Så har ni läst igenom, tackar. Har ni inte klandrar jag inte er. Dessutom tar jag väl bort inlägget om några timmar eller dagar.