Jag har konverterat över till Facebook. Jag förstår ingenting. Det är jätteskumt.
1. Man kan ju inte göra något (!)
2. Vad finns på framsidan, det är ju jätterörigt.
3. Hallå, varför så likt Myspace? Myspace är bäst i vilket fall som helst.

Nej, Facebook är inte min grej än. Det ändras väl när jag faktiskt förstår syftet haha.

Nu sitter jag och kollar Simpsons och försöker komma på något intressant att skriva. Jag har inget som vanligt. Min poetiska sida är inte här. Jag tror den har gått i pension. Men det funkar med Markus Krunegårds klockrena texter som snurrar runt i mitt huvud.

Nej, åter till Simpsons. Jag tråkar till och med ut mig själv med det.

Nu är det ännu en fredag ensam på rummet med datorn i knäet. Det suger. Jag har redan haft min gråtattack så jag slipper förhppningsvs en till. Dock är det inte över vad ni kanske tror. Det är inte för att jag sagt farväl till min bästa vän, det är för allt annat. Att hon är borta är rätt skönt för nu slipper jag äntligen bli svikt mer av henne. Det har hänt en gång för mycket. Jag kan inte hjälpa att hon inte tänker göra något åt det, för jag har ändrats för henne. Det var det enda jag önskade, men nu är jag the bad guy. Förstår inte varför jag alltid får skulden för allt.

Nej, jag blir bara arg. Nu kom min bror hem förresten. Om ni ville veta. Och jag är svitrött och vill mest att allt gå och lägga mig. Kanske för att jag är för arg för att äta (vilket jag inte gjort sen i middags) så min energi finns inte här. Jag vill inte gå och sova iheller för 22.40 är det Rock Am Ring. Jag får väl... trycka i mig socker. Eller somna och ställa klockan. Jag vet inte. Jag vret inte mer än att jag är trött. Hoppas ni har en bättre fredagkväll :)

Gone gone gone

Nu har världen inte gått emot mig, jag har gått emot den. Jag känner mig fri. Men för första gången är jag helt ensam. Och det gör ont. Det är skönt men det gör ont. Bara de känslokalla hade inte kännt något när de förlorat sin bästa vän. Men som sagt, det är inte mitt fel, det är ditt. Vägra ändra dig, gör du så. Det får konsekvenser.

Imorgon är jag ledig. Jag ska ligga på knä och städa mitt rum och tvättstugan imorgon, vilket kommer ta timmar.
Oooh, nu ser jag på tv att Hells Kitchen börjar snart igen <3 På tisdag till och med. Wiho.

Att det skulle ta så här många år att få reda på vad mina problem med knäna är visste jag inte. Nu har jag varit hos en sjukgymnast som höll på med mig i en timme och faktiskt satte en diagnos. Nu vet vad som är fel och vad jag ska göra och dte är jätteskönt.

Resten av livet går upp och ner. Jag vet inte riktigt vad som händer som vanligt. Jag får se.

In till akuten med knäet (doktorns order och mina envishet). Mamma totalvägrade tills jag skickade pappa på henne, han är bra att ha. Hade det däremot varit min bror som bara brutit en nagel hade de åkt in med ohnom utan att han ens ville det. Snacka om att favorisera. Så jävla elakt, och så är det alltid. Så jag hotade med att åka in själv och sen ringde jag pappa som skällde på mamma och nu så gör hon sig iordning så vi kan komma in där. Missar skolan (två lektioner) men det blir inte svårt att komma igen där. Säger till någon där att skriva ner lite extra eller något.

Så bye bye, kommer väl hem imorgon igen. Suck.

Aaaaj. Min piercing gör ont, igen. Jag kan inte ha ringar. Det blir typ en blåsa och sår inuti hålet.. Aj. Så nu sitter jag med min läkestav igen. Jag undrar när det är dags för hålet att läka.

Nu ska jag snart till bussen som tar mig till skolan. Det går väl sådär. Jag vet inte. Jag orkar inte tänka på det för just nu mår jag inte så dåligt. Bara över att doktoräcklet (man får säga så när det finns en anledning, jag har frågat) inte ringde igår och vi hade en telefontid med honom så det ksulle han. Det var flera månader sedan jag tog mina prover, igen. Fan vad jag är trött på honom. Men jag måste gå hos honom, det är så när man behöver en specialist.

Slutar elva idag, är lycklig. Ska hem och pilla med nya datorn <3

Nu är första riktiga skoldagen avklarad. Med problem som vanligt men samtidigt verkar man lite uppskattad ibland. Jag vet inte riktigt vad som händer och jag vet inte vad jag gör. Jag antar att det är charmen med det hela.

På privatfronten går det åt helvete. Min bästa vän ignorerar mig totalt, och jag vet att hon lever och har tid att kontakta mig. Så se det här som ett farväl, jag förstår inte att jag inte har gjort detta tidigare. Fast det gör ont, som fan.
Dessutom har jag fått spendera en natt i mina föräldrars sovrum för att jag inte orkade med att gråta mig igenom en hel natt till. Det hjälpte men nu inatt var det tillbaka till samma sak igen, fast denna gången blev det inga tårar utan bara frågor. Frågor som varför allt händer och varför alla är som de är. Största frågan är varför jag är som jag är. Men nu försöker jag. Uppmuntra mig och fjanta med mig så ska ni se att det inte tar lång tid innan jag är mig själv. Men det är väl som att prata med döva... Jaja. I'm on my own.

Nu ska jag återgå till Ipoden som jag spenderat de senaste två timmarna med. Har återställt den och lägger in all musik på nytt och det tar sin tid.

Imorgon bär det av till stan både för att kolla på en ny dator och för att jag ska kunna köpa tyger. Jag ska sy en skolväska, jag orkar inte bära runt på min hela tiden när man inte har något i den. När man väl har det är den bra. så min helg är som vanligt. Suck.

Nu är Ipoden äntligen klar och jag ska gå och lägga bedövningssalva på en blåsa jag har på tungan. Det gör ont. Aj aj.

(Under malmöfestivalen, skrivet på mobilen medan jag väntade på Markus Krunegård)

Så vad gör man när man sitter ensam och övergiven och väntar på en styck Markus Krunegård, åter igen längst fram i mitten? Man kollar på Brolle look-aliken, som tyvärr sitter gömd bakom en folkmassa just nu, smsar sin bror och gnäller över att man är ensam och oönskad för allt och alla. Nu ska något nytt band ut på scen och frågan är om jag verkligen har lust att resa mig upp... Svaret är ett klart nej. Min rumpa sover redan så bra. Kan glo på det dansande folket istället. Det är rätt trevligt egentligen. Festivalkänslan är nästan här på MF, det är bara ungdomarna som saknas. Men de är nere och ser på Veronica maggio, vilket jag också borde ha gjort. Miss Li med... Men ni känner kanske mig, det blir inte av om jag är själv. Istället sitter jag här, full av självömkan och är taskig mot bandet på scenen. Nu får jag snart akta mig så att jag inte blir reporteraktig. Men det är rätt skönt ändådet kommer naturligt för mig att sitta och säga nedlåtande saker om allt och alla. jag borde vara mästare på att starta rykten... Det är väl tur att jag inte gör sånt antar jag... Eller?

Nej, det är bra. jag är faktiskt den snällaste personen jag känner.

Nu kör någon sin egen typ av linedance framför mig haha- Illa. Jag känner mig redan missplacerad som det är. nu värker ryggen med, tycker att klockan kan bli tio snart, bara en timme och femtio minuter kvar... Har suttit här sedan fem så det går framåt. Och fortfarande är det ingen som vill se bob hund med mig. Taskigt det med. Allt är det. Speciellt att jag fick tillbringa natten i soffan för att jag visste att det skulle bli värre att sova i min säng (psykiskt).

Nu vill jag ha en öl och människor som pratar med mig, men eftersom jag inte kan få något av det så får jag luta huvudet tillbaka och lyssna på banjon som spelas varm...