Louise

Denna veckan har gått fort! Igår gick jättefort. Vi visade upp våra föreställningar på eos hela dagen och dte var verkligen skitkul. Jag älskar att dansa, kan vara därför. Eller bara för att alla är så underbara. Jag önskar bara att jag kunde mått bra och varit mig själv så jag sluppit sitta och titta rakt fram i 4 dagar. Men jag vaknade lite till liv igår, tack och lov.

Sedan på kvällen var det Spyfkonserten från 18.00 - 22.00. Den var inte bra förrän vid slutet. Eller jo, hårdrockarna var grymma haha. Eller ja, grymma och grymma, de andra var rätt tråkiga (även om de var jätteduktiga) och det var inte de. Men sen i slutet vaknade mitt gamla jag till liv igen och jag var helt fri för ett tag. Ni kan inte ana hur skönt det var att får hoppa runt och dansa med alla och att känna att de faktiskt tyckte att det var kul att jag var som dem. De måste ha undrat vad som hände med mig haha. Konserter har en förmåga att få fram den effekten, där mår jag så bra som jag bara kan må. Nu vet ni :)

Idag ska vi bara städa i skolan. Det är lite synd med tankre på hur mycket vi jobbat för att bygga upp all rekvisita och alla dekorationer. Så det blir att springa fram och tillbaka överallt idag. Jobba, jobba, jobba. Sedan har jag för mig att vi ska se på filmklipp från hela veckan. Kom och hjälp mig och dö, typ. Fast det är kul att se alla andra. Förhoppningsvis har jag inte något emot att se mig själv också snart. Kanske. Sedan slutar vi astidigt och jag måste bara springa runt och städa hemma. Städa till marsvinet, städa huset, städa toaletterna.... Listan är lång. Men vad gör man inte för sin mamma? Och så måste jag träna på min gitarrläxa som jag inte övat ett dugg på sedan i tisdags när jag fick den. Det är illa. Och så ska jag mejla Izabell som åker till England på lördag :(

Nu är det snart skola. Dags att ge mig av.

Jag är inte den jag vill vara. Jag är så avundsjuk på alla som är det, som är utåtriktade och omtyckta av alla. De behöver inte vara älskade av alla och ha en hel flock med människor runt om sig alltid, utan bara kunna gå fram och prata med vem som helst och veta att de uppskattar det också.
Så är inte min verklighet, den är långt därifrån. Jag lär inte känna någon ny eftersom jag är instängd i mig själv. Jag tappar bort de jag redan känner och som en gång kom och pratade med mig fastän det var andra runt om. Det känns som om jag förlorar min enda och bästa vän. Jag tappar bort mig själv mer och mer och jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag ska till doktorn på måndag och se om jag får medicin mot depressionen, men jag vet inte om jag vill ta dem. Jag har inget att vara glad över så varför ska jag vara det? Jag har ingen att vara glad med så varför ens försöka? Jag har försökt och det har inte fungerat. Jag har vridit ut och in på mig själv för att på något sätt försöka släppa taget och vakna till liv i mitt inre, men jag kan inte. Det är som om någon sugit ut allt inne i mitt huvud och bara lämnat kvar tankarna. Jag har ingen viljestyrka och jag har ingen självkontroll. Därför säger jag inget, därför är jag inte rolig, därför går jag runt och är skiträdd hela tiden och därför vill jag int se någon levande varelse överhuvudtaget om dagarna. Om ni bara visste vad jag kämpar, jag kämpar som fan, och vad jag kämpar mot. Jag är helt förstörd. Jag orkar inte med det. Och denna jävla eos-veckan har bara bevisat hur jävla illa det är.

Hade jag varit som vanligt hade jag varit en av dem som springer runt och dansar och sjunger bara för att det är kul. Jag hade pratat med alla och varit framåt och aldrig tyst. För tro mig, jag kan egentligen inte vara tyst. Min mun går i ett, speciellt som den som jag pratar med är tyst. Dessutom kan jag vara roligt, ibland får jag faktiskt folk till att skratta. Jag springer runt och retas och håller på med folk, på skoj ofc, och de gör likadant med mig.

Varför har det hänt just mig?

Jag bestämde mig för att skriva om inlägget, tråkigt för er som kanske redan läst, om någon ens hann det.

Dagen började hemskt. Vaknade med en sjuk ångest, huvudvärk och halsont. Har bara sovit ett par timmar igår, pappa gjorde som vanligt om somnade framför tvn där nere igår och han har alltid ashögt. Så jag kan aldrig sova när han sitter där, vilket han gör alldeles för ofta. Och nej, jag har inte sagt till honom, ni känner inte min pappa. Jag hoppas ni slipper det också.
När jag väl somnade drömde jag någon mardröm som väl var kopplad till eos-veckan antar jag. Kommer inte ihåg den nu. Sedan vaknar och och ångesten gör att jag inte kan röra mig. Det var inte kul. Somnar gråtande och vaknar totalförstörd. Men den lugnade sig när jag väl kom på bussen till skolan. Där träffde jag Linda (idag igen!) och hon fick mig på bättre humör. Jag älskar människor som pratar på hela tiden så jag slipper säga saker själv. Så länge de pratar med mig (också) så är jag glad. Sedan var det dags att starta andra dage n på eos-veckan. Hela dagen blev bätte och bättre, fastän jag var helt borta på lunchen. Åt ingenting och kunde inte vara med någon för jag var rädd att jag skulle bryta samman totalt. Fast så träffade jag Disa och Ellinor och det blev faktiskt ok med sällskap. Efter det gick allt asbra nästan. Jag har märkt att jag har lättare att slappna av när det inte är så mycket folk runt om mig. Så fort vi delar in oss i mindre grupper är det som om jag vaknar till liv litegrann. I alla fall så slutade dagen ok. Imorgon ska vi spendera dagen bildsalen (som idag, hehe) och med att sätta hela framträdandet. Fullt upp alltså. Ser nästan fram emot det. Nästan. Kanske. Lite.

Jag har förresten varit duktig och varit ute i skrylle och sprungit idag i mörkret med min bror. Hade bättre kondition än jag trodde, men den är fortfarande fruktansvärt dålig. Men det ska bli bättre, så det så.

Nu ska jag till gitarrlektionen och spela upp låten som jag inte kan spela till samtidigt som sången är. Jag är konstig, haha.

P3 Guld galan ja. Haha. Har lite saker som jag la märke till och måste skriva upp.

-Kittys skrattanfall när någon, tror det var typ In Flames men jag har absolut ingen aning, önskade henne lycka till i Lets Dance. Det hade varit ännu roligare om hon åkt ut igår, vilket jag först trodde eftersom jag inte såg utslagningen.

-Lykke Li's tacktal. Vem tackar för fel pris? Hahaha. För er som inte såg det så vann hon priset för årets nykomling men kunde inte vara där så hon hade skrivit en lapp som hennes manager läste upp. Och där tackade hon för priset för bästa pop. Hahahaha.

-Inget band som jag ville skulle vinna vann. Iofs så vann Johnossi över Sugarplum Fairy så det var väl ok. Och Kleerup vann inte, han förstår jag inte poängen med så det gjorde mig lite gladare. Han fick sina priser på Grammisgalan.

- Adiam Dymott var ju skitbra!

-Och sist och inte minst, varför står det tre emotjejer vid prisutdelningen? Emo var sååå 2007 (märk att jag skämtar). Haha. Det var hemskt. Och jag fattar verkligen inte varför. Nu efteråt såg jag en pytteliten intervju med de tre tjejerna som var där och de säger att de står där för att de älskar Tokio hotel(????).
Citerat ur intervjun med P3:

"Varför just ni?
Charlotta: För att vi är Tokio Hotel-fans! Vi blev kontaktade av Madelene, som är ansvarig för Street Teamet, som är Tokio Hotels officiella fanclub i Sverige. Vi träffade henne på fans-festen i somras.

Camila: Och jag blev kontaktad via Tokio Hotel-forumet." 
Haha, kan någon förklara vad det har med P3 att göra?

Nu ska jag återgå till att lyssna på Timbuktu och kolla runt på lite allt möjligt på internet. Måste kolla upp lite till Ensemblen också. God natt.

Nu har det gått två veckor på januari. Det är inte klokt. Men snart är det April och Mando Diao så tiden får gärna skynda sig tills dess.

Har jag förresten berättat att jag nog sabbat mitt naturkunskapsbetyg? Jag ville inte redovisa muntligt (det var därför jag gjorde en planch, hon sa att vi slapp det då, men ångrade sig uppenbarligen) och jag behövde inte, men det var en klar fördel att göra det för betygets skull. Om man kan redovisa muntligt då såklart. Jag själv står med hjärtklappning, är yr, svettas, är iskall, har svårt att andas, stammar och blir helt röd. Dessutom börjar jag alltid pilla på något som är tillräckligt nära, tex mina naglar. Så jag brukar gå bort därifrån helt blodig. Nej, muntliga redovisningar borde vara till för sådana som inte har scenskräck. Jag har det när jag är själv där uppe, men inte när man är många och inte behöver göra något enskilt. Därför har jag tur som vill bli gitarrist. 

Nu börjar snart skolan och jag ska gå och fixa det sista här hemma.

Idag har inte hänt någonting. Jag har gjort en god gärning och låtit bli att vara så självisk och faktiskt brytt mig om en annan person. Jag känner mig lite bättre av det, det är hemskt att se människor ensamma eller när de mår dåligt. Jag känner igen känslan alldeles för väl.

Nu ska jag snart köra till gitarrlektionen, den första på 2 veckor. Ska bli nice, för första gången kan jag låten flytande. Jag antar att det blir så när man älskar låten man spelar. För er som inte vet spelar jag just nu Takida - Curly sue och jag förälskade mig i den låten långt innan den började spelas på radiostationer. Innan den ens blev en singel. Tycker dock inte om den när jag väl hör den på radio, det förstör känslan. I övrigt lyssnar jag inte på Takida.

Idag har jag även äntligen köpt biljetten till Mando Diaos spelning på mejeriet. Längtar!

Så, nu borde jag gå ner och hämta gitarren och göra mig iordning. Så det ska jag göra också.

Jag är fortfarande rädd efter att jag satte igång larmet här hemma. Nu precis satte jag igång datorn och när jag lämnar rummet för att göra något annat så börjar min brors väckarklocka ringa och det skrämmer livet ur mig. Haha. Det är illa.

Nu ska jag försöka ta mig igenom en dag till. "Ta en dag i sänder" funkar som motto för mig. Jag sparkar mig själv och hoppas på det bästa. Har lite saker att berätta för vissa.

Väckte mig själv vid 10 idag och redan vid 11 gav jag mit ut i skrylle och motionerade.Började springa men kunde inte fortsätta för att precis som alla mina andra kläder gled mina byxor ner och min tröja upp. Det är asjobbigt. Så jag fick gå men det gjorde mig bara arg, för det var skönt att springa, så jag gav upp. Det är inte en bra vana, att ge upp när saker inte går som jag vill. Jag gör det alldeles för ofta. Fast samtidigt går ju ingenting som jag vill så varför ens bry sig?

Nu har jag gjort allt jag skulle göra idag. Åka till skrylle och skriva stödord till naturkunskapen. Och klockan är bara halv 2. Så nu ska jag sitta med halv ångest (är glad så länge den inte blir starkare) och titta rakt fram hela dagen. Underbart...

Tihi. Nu har jag ett litet glädjerus inom mig. Jag har dansat. Eller "fuldansat" som jag kallar det. Det hjälper alltid mig med att bli på bättre humör.
Snart ska jag träna, jag håller mitt schema! Jag är duktig.

Resten av dagen har varit jobbig. Jag vill verkligen inte vara i skolan, bland människor som jag inte är mig själv med. Det är svårt och jag mår asdåligt av det. Som jag sagt innan är det inget fel på någon där, det är mig det är fel på. Men en dag ska det väl gå över. Jag fasar över EOS-veckan när vi ska blandas med en massa folk. Jag kommer försvinna. Skolka. Vad som helst (nästan) för att slippa. Jag vill inte. Vill inte alls. Åh...

Nej, nu ska jag lägga mig och pumpa lite muskler.

Dagen har spenderats hos Lidia. Den har varit... konstig. Det är inget fel på henne, hon är lika underbar som alltid, det är bara det att jag mår skumt. Jag har lyssnat på Sum 41 hela dagen och mest känt hur jag vill skriva något. Men det kommer inget ur fingrarna på mig så jag får försöka hitta på något annat att göra för att avreagera mig. Eller något.

Tjoho, har en känsla av att den här våren kommer gå åt skogen. Roligt i så fall, då är det precis som vanligt. Det värsta är att jag vet inte vad jag ska göra. Det finns inget jag kan göra. Det kanske är meningen, vad vet jag?


I alla fall. Jag ska sy mitt linne imorgon. Sitta hela dagen om det behövs. Vill att det ska bli klart innan lovet är slut så det är bara att börja. Om det blir bra får jag se.

Vad konstigt det känns att skriva 2009 och inte 2008. Förra året gick så fort fastän det hände så lite. Det kanske ville snabba på så att jag kunde börja om igen. Det är vad jag vill göra nu, börja om. Jag vill inte ha några löften att hålla, men jag vill ha riktlinjer och mål igen. Jag vill kunna följa någonting och hitta meningen med något igen. Jag vill hitta tillbaka till mig själv igen och jag vill kunna börja njuta av livet som jag gjorde en gång i tiden. För jag lever i nuet och jag vill göra nuet så bra som det går. Det är vad det nya året ska handla om.

Till en början ska jag bärja leva hälsosammare, såsom jag gjorde innan depressionen. Jag ska börja träna dagligen igen och jag ska byta ut maten. Det är en livsstil som jag är intresserad av så det är en bra början. Det kanske leder till något mycket bättre än en frisk kropp, vem vet. Jag kanske till och med få bättre minne? Det är ju något stort att se fram emot för just nu kommer jag inte ens ihåg vad jag hade på mig på gårdagen. De som känner mig vet att jag är fullkomligt hopplös på att komma ihåg saker, speciellt namn och siffror. Ni som inte vet det vet det nu.

Detta året ska också vara en ny början för mina passioner, t.ex. musiken. Jag ska börja skärpa mig med gitarren och tycka att det är roligt att lära mig igen. Jag ska träna massor och bli bra snabbare och inte ta alla nedfall så negativt. Jag måste börja acceptera att det tar tid för mig att lära mig på grund av mitt minne och att det inte går att lära sig allt flytande på lektionerna.

När det kommer till det sociala ska jag faktiskt inte göra någonting. Jag kan inte hjälpa att jag mår som jag gör och att det går ut över den jag är osm person. Jag kan inte låtsas vara något jag inte är och just nu vet jag inte vad fan jag håller på med. Därför är jag tyst och tråkig och har inte lust att prata eller göra något. Jag är rädd hela tiden för att bli lämnad ensam. Inte rädd utan vettskrämd. Jag går och mår ännu sämre av det och det är bara en ond cirkel. Så fort jag märker att människor runt om mig börjar ta avstånd och inte är som de var när jag mådde bättre så försvinner och jag mår så jävla dåligt. Det är inte kul att sitta och ha ångest och "gråtattacker" (jag vet inte vad jag ska kalla det, jag tappar kontrollen över mig själv och kan inte sluta gråta) över att jag känner mig fruktansvärt ensam och övergiven och att jag måste göra mitt allt för att ens ha någon att äta lunch med i skolan. Det är ett helvete att vara ensam, och jag skyller inte på andra utan mest på mig själv för att det här har hänt. Men samtidigt vet jag att jag inte kunnat göra något åt att jag mår dåligt, jag vet inte ens varför jag mår som jag gör.
Men för att komma till poängen: jag kommer inte göra något alls när det kommer till att vara mer social utan lämna det till de som kanske läser detta, och de som vet hur jag mår. För jag vet inte vad jag ska göra, jag kan inte låtsas.

Dessutom ska jag lära mig spela Johnossi - Summerbreeze år Izabell också, haha.

Gott nytt år allesammans!