2009-08-08
Vad gör så att det är mysigt att ligga kvar hela dagen i sängen om man har någon annan i den? Och vad gör det patetiskt och idiotiskt att ligga kvar själv? Jag är patetiskt, jag har legat kvar i sängen hela dagen. Men ibland inser man att om man går upp så kommer allt bara bli värre.
Jag gick faktiskt upp, en timme ungefär. Sedan började det vanliga gnället om att man var lat och hopplös osv, så jag gick ner och la mig och sov igen. Gick upp 5½ timmar senare, efter en jävla massa tjat. Jag förstår inte varför det är så svårt att förstå att jag mår dåligt. Att jag alltid mår dåligt. varenda dag, varenda minut, varenda sekund. Jag mår dåligt när jag mår bra! Så att jag vägrar gå upp ur sängen och inte vill ha någon sittandes hos mig (eftersom de är just de personerna jag vill undvika) är inte världens undegång. Jag mår precis som vanligt, jag orkar bara inte med det. Så det är inte dags att vara orolig nu, det var det för ett år sedan.
nu vill jag gå ner och lägga mig igen. Förstår inte vad jag gör här. Jag kommer aldrig bli det jag vill, jag kommer aldrig komma närmare kärlek än fyllesex med någon jag mötte på någon klubb (som säkert är 20 år äldre än mig), jag kommer aldrig ta itu med mig själv, jag kommer aldrig fixa vänner för ag har glömt hur man gör och hoppet kommer fan aldrig komma tillbaka. Jag undrar om det är så att detär något kul test för de där uppe (om det nu finns någon Gud) att se hur mycket man kan testa människorna innan de tar livet av sig eller bara blir helt störda. Jag har klarat snart 17 år, men jag vet inte varför. Så jag kan lika gärna gå ner och lägga mig i sängen igen, för mig själv och drömma mig bort, för verkligheten blir fan inte bättre för att jag är här.