Louise

Nu är första riktiga skoldagen avklarad. Med problem som vanligt men samtidigt verkar man lite uppskattad ibland. Jag vet inte riktigt vad som händer och jag vet inte vad jag gör. Jag antar att det är charmen med det hela.

På privatfronten går det åt helvete. Min bästa vän ignorerar mig totalt, och jag vet att hon lever och har tid att kontakta mig. Så se det här som ett farväl, jag förstår inte att jag inte har gjort detta tidigare. Fast det gör ont, som fan.
Dessutom har jag fått spendera en natt i mina föräldrars sovrum för att jag inte orkade med att gråta mig igenom en hel natt till. Det hjälpte men nu inatt var det tillbaka till samma sak igen, fast denna gången blev det inga tårar utan bara frågor. Frågor som varför allt händer och varför alla är som de är. Största frågan är varför jag är som jag är. Men nu försöker jag. Uppmuntra mig och fjanta med mig så ska ni se att det inte tar lång tid innan jag är mig själv. Men det är väl som att prata med döva... Jaja. I'm on my own.

Nu ska jag återgå till Ipoden som jag spenderat de senaste två timmarna med. Har återställt den och lägger in all musik på nytt och det tar sin tid.

Imorgon bär det av till stan både för att kolla på en ny dator och för att jag ska kunna köpa tyger. Jag ska sy en skolväska, jag orkar inte bära runt på min hela tiden när man inte har något i den. När man väl har det är den bra. så min helg är som vanligt. Suck.

Nu är Ipoden äntligen klar och jag ska gå och lägga bedövningssalva på en blåsa jag har på tungan. Det gör ont. Aj aj.