2009-07-29
Så här tom har jag nog aldrig känt mig. Det är nästan så att jag saknar ångesten, då visste man iaf att man levde. Nu har jag ingenting inuti mig. Allt är verkligen tomt. Allt utom den stora klumpen som hänger i bröstet på mig och inte vill försvinna. Den gör det bara svårare att andas. Har ni någonsin upplevt det, att andas bara är jobbigt så man helt enkelt låter bli tills kroppen säger ifrån? Välkommen till min vardag i så fall.
Det blir ingen cykeltur. Jag är för svag i huvudet för att klara av att ens lämna sängen. Vill bara gå och läga mig igen och sova bort allting. Det går inte. Ingenting går. Jag får se var jag tar vägen.
Det blir ingen cykeltur. Jag är för svag i huvudet för att klara av att ens lämna sängen. Vill bara gå och läga mig igen och sova bort allting. Det går inte. Ingenting går. Jag får se var jag tar vägen.
Kommentarer
Postat av: anonym
först och främst vill jag bara säga att du är enormt söt! och sen att jag ser upp till dig otroligt mycket, Du som orkar fortsätta kämpa fastän att du känner såhär, det ger mig viljan att fortsätta kämpa jag med.. jag har funderat mycket på det och jag tror att det kommer att bli bättre längre fram, jag hoppas iaf det.. men somsagt så betyder det enormt mycket (nog mer än du någonsin kommer att förstå) att det finns folk som faktiskt orkar kämpa när allting känns jobbigt!
Trackback